Borta bra – men hemma bäst för ”Tarra”

Fotbollslivet leker för Thomas ”Tarra” Askebrand. Hans Örgryte är i toppen av Superettan och själv är han tillbaka på hemmaplan efter tre år i Växjö och Öster.

– Det var tre förlorade år med familjen. Men nu känns det väldigt bra igen, säger ”Tarra”.

För nio år sedan bestämde sig Thomas Askebrand för att bli fotbollstränare på heltid. Han sa upp sig från jobbet som eventansvarig på Göteborgs-Posten.

De tre senaste åren tränade han Öster. Han förde upp det klassiska Växjölaget till Superettan och fixade dessutom en framskjuten femte plats första året.

Men ”Tarra” är en man som trivs bäst på västkusten och hemma i Åsa.

– Fotbollsmässigt var det tre fantastiska år i Öster. Bra tränarkollegor och bra spelare. Men samtidigt, sitta i en lägenhet fem, sex dagar i veckan ensam – det blir ensamt, säger Askebrand.

Förändrade det dig något som människa?

– Det gör det väl på sätt och vis. Man blir en ensamvarg. Jag har inte funderat på det, men kanske.

Vad betyder det att vara tillbaka?

– Socialt är det fantastiskt. Det går inte att jämföra. Nu kan jag känna att jag förlorade tre år med familjen. Den stora har flyttat till lägenhet i Varberg och den yngsta ska börja gymnasiet. Visst, jag var hemma ibland, men det är inte samma sak. Det är fantastiskt att få vara hemma och få ha vardagen. Bara att få gå ner och ta sig ett dopp. Tre, fyra dopp om dagen brukar det bli när jag är ledig. Att bara få ta sin handduk och badrock, det är en ynnest.

Är det bra även fotbollsmässigt?

– Ja. Öis har ju fler fotbollstitlar än Öster, om man ska jämföra det. Fyra mot tolv. Annars är det väl samma förutsättningar när det gäller budget och liknande, säger Askebrand.

Han berättar att han alltid byggt ett lag utifrån vad han har för spelare att tillgå. I Örgryte har det blivit tvärtom, ”Tarra” hade en spelidé först och satte upp ritningarna efter det.

Ni ligger tvåa i Superettan hittills. Vad är din känsla?

– Känslan är att vi inte är sämre än något annat lag. Gör vi rätt grejer, så bör vi kunna vara med där uppe och leka hela året. Men vi tar en match i sänder, som klyschan säger. Vi trivs bra i vardagen. Truppen känns harmonisk, alla är nära att få spela. För att gå upp krävs en massa pengar dessutom. Nu har inte vi det. Om man jämför oss med Helsingborg, så kan man se att deras budget är sex gånger större än vår. Samtidigt är det inte alltid pengarna som avgör.

Känns det att Örgryte är en anrik klubb?

– Det gör man ju på alla sätt och vis. Om inte annat så gör man det när man är på Öisgården och ser alla pokaler som finns där. Det står lite om alla SM-titlar och alla spelare som varit i klubben.

Vad finns det mer att uppnå för egen del?

– Klart att man vill träna på högsta nivå. Det var min dröm från början när jag blev tränare. Eftersom jag aldrig blev det som spelare, så ville jag bli det som tränare.

”Tarra” var duktig mittfältare i Åsa IF. Kom upp i A-laget tidigt och var med när laget kvalade till det som idag är Superettan, men ett spökande knä satte stopp för fortsatt karriär på gräsrektangeln.

– Jag var nog lite för långsam i slutändan, men jag var relativt bra på den nivå som jag var på. Eftersom jag kom fram så tidigt och mötte Mikael Nilsson i Falköping, som gick till Blåvitt, så är det klart att man drömde. Dessutom hade jag svåra knäproblem, säger Askebrand.

Du har varit i Falkenberg, Gais, Öster och nu Öis. Hur har den resan varit?

– I Falkenberg var det lågbudget och vi gjorde det bra. Nu har de gjort allt rätt. I Gais var det fullständigt kaos, det går inte att säga något annat. 24 spelare slutade, många var skadade. Vi blev sjua det året. Det är nästan det bästa jag gjort. Vi spelade trots allt med massa juniorer i Superettan. Öster var också turbulent. Den första tiden var rörig, men vi gick upp i Superettan och blev femma.

Hur var känslan när du kastade dig ut från jobbet på GP?

– Det har jag ångrat, det har jag faktiskt. Jobbet i sig var otroligt bra och jag trivdes enormt bra. Samtidigt har jag alltid känslan att ”det ordnar sig.” Jag tror lite på karma, är man en bra människa, så löser det sig. När jag gick från Lerkil till Falkenberg var det många som undrade hur jag skulle klara det. Men det gäller att tro på det man gör och att man ska lyckas.

När vi tar bilderna på Vita Sand i Åsa är stranden full av människor, trots att det är tisdag och ganska tidig eftermiddag. Efter fotograferingen ropar några tonåringar efter ”Tarra”.

– Askebrand, blir Montiel spelklar till derbyt mot Gais?

– Det vet jag inte, skulle du bli glad då?

– Nej, för fasen. Jag är Gaisare!

Tobias Sandblom

0300-68 18 61

tobias.sandblom@kungsbackaposten.se

Tarra efter Tarasov

Namn: Thomas Askebrand.

Smeknamn: ”Tarra”. Efter ryske demontränaren Tarasov. Thomas var egentligen ”Lill-Tarra” och hans pappa, Kurt, var ”Tarra”.

Ålder: 50.

Bor: Åsa.

Familj: Hustrun Pernilla, barnen Thea, 21, och Tilda, 16. Samt hunden Deena.

Intressen: Fotboll. Och att påta i trädgården.