Arkivfoto

Resecentrum är som en djurpark

KRÖNIKA

Häromdagen gick ett billarm utanför redaktionen. Ni vet hur det låter, nånstans sätter en bil igång att tuta samtidigt som varenda lampa blinkar. Det slutade inte. Vi svor lite, jag och kollegan, över folk som inte kan larma av sin bil.

Inte en enda sekund tänkte vi på att ett billarm faktiskt signalerar om pågående brott. Vad larmet säger är faktiskt: ”hallå, inbrott, hämta polis, påkalla uppmärksamhet, ring i kyrkklockorna och samla borgargardet för det är ofred och ogärningar på gång”.

Nä, vi stönar lite om oväsendet, och går vidare. Det uppstår inte ens en upplevd otrygghet. Sådan finns bara runt Resecentrum. Det säger statistiken. BRÅ-siffrorna visar att det inte anmäls särskilt många brott i området. Och eftersom upplevelsen av otrygghet bara är ett tankefoster så behövs inga väktare i stationsområdet. Det slår styrande politiker fast, framför allt från Kungsbackas maktparti, Moderaterna. Kommunens medborgarundersökningar säger nåt annat. Folk känner sig otrygga på kvällar och nätter i området kring stationen. Värst är det på helgerna. Folk vill ha väktare för att känna sig trygga. Men gott folk, det är bara som ni upplever det. Säger de styrande.

Läs mer: Så många brott begås på Resecentrum

Vad som förundrar mig är att politiker som pratar om att det bara är upplevd otrygghet, i sociala medier gärna delar sin egen upplevda otrygghet. Till exempel otryggheten i invandrartäta Stockholmsförorter långt, långt från Onsala och Kungsbacka. Jag lovar att många av dem mycket sällan besökt en invandrartät Stockholmsförort. Och de har lika sällan tagit en tur i området runt stationen en sen lördagnatt.

Det finns tider då Resecentrum i Kungsbacka är De Krossade Drömmarnas Katedral, en offerplats för vad som varit, vad som kunde blivit och vad som aldrig kommer att ske.

Det finns tider då Resecentrum är som en djurpark. Om natten. I rovdjurshägnet.

Jag är med stor sannolikhet en av Västsveriges mest entusiastiska anhängare av korvkiosksmat. Det är min lilla kulturgärning. I Kungsbackas stationshus ligger ett av de allra bästa gatukök jag någonsin stött på.

En sommarnatt för nåt år sen, efter ett sent gösfiske, tog jag svängen förbi stationen. Utanför gatuköksluckan ringlade kön lång. Det var vid den tiden på dygnet då drömmarna krossats. Den tid då bara en ensam resa hem är allt som återstår. Den tid då förhoppningarna grusats men kanske en sen pommestallrik kan lindra den ångest och arvedel som komma skall när gryningsljuset återvänder. Bara män. Och alla i den ålder där grusade förhoppningar känns som stenhårda njurslag mot de ungdomsår som alldeles nyss var här, men som nu ligger så långt långt borta.

I den korvkioskskön tog jag, en sedan 20 år spiknykter gösfiskare i medelåldern, plats. Vi var kanske tio personer. Jag var den ende som kunde prata rent. Jag var också den ende som inte svajade. Min sluddriga och svajande kö-kollega försökte inleda en konversation, men var fruktansvärt svår att förstå. Jag såg på hans blick att han ville säga ”Du gillar inte mig, va?”

Jag har flugit förr, så jag väntade inte på första slaget. Jag klev ur kön och åkte hem. Värmde en gulaschsoppa i stället för 200grams ostochbaconmedbröd.

Men ta mig fan om jag inte upplevde lite otrygghet där en stund.

Mats H Ljungqvist

Relaterade artiklar
Fler artiklar