Om travet och Sentineleserna

KRÖNIKA Jag spelar på trav. Det är en tradition vi hållit på med i tjugo år, jag och några kompisar. Vi spelar för samma summa, alltid, och vi spelar nästan alltid den variant som heter Harry Boy. Harry Boy är för dumskallar, eller oss som är TOTALT ointresserade, men som ändå vill spela trav. En dator slumpar och beräknar ett antal hästar, du betalar, och sen är det bra. Rätt kravlöst och chillt för ett gäng gamla kamrater som vill hålla kontakten genom ett gemensamt spel. Om du nu inte vet så mycket om trav så ska jag INTE klandra dig. Trav är ett ganska utrotningshotat spel, för alltid förknippat med brännvin, fula gubbar, ont om pengar, tristess och springa runt, runt, runt i en oval. Ingen flärd, ingen kaviar, champagne och vita dukar, eller så där. Det är hästar med en kusk på en kärra bakom, det skvätter grus och Gud-vet-vad-men-jag-vill-inte-veta i ansiktet på dem, ofta snöar det och är kallt, på teve ser det helt obegripligt ut.

Så, när det är min vecka att spela går jag in till supertrevliga spelkillen i spelbutiken i innerstans galleria. Han ser mig på håll, frågar ”dags igen?” och vecklar ut den där Harry Boy-raden för hundra spänn innan jag hinner fram till disken. Ibland skojar jag lite, och frågar: ”Det är hästarna med kärror, visst?”. Han ler. Han har hört den i åratal. Men det känns fint.

Tills nu.

Plötsligt måste trav-mogulerna i ATG ha mitt personnummer för att jag ska få köpa den där jävla hundrakronorsraden. Varför? Typ, jo, ”det är GDPR och EU och Interpol och kampen mot pengatvätt och den organiserade brottsligheten och enklare hantering och ökad säkerhet och bättre service och…..” yada yada yada. Jojo. Men jag vet att nu finns prydlig digitalprofil på Ljungqvists var-fjärde-vecka-Harry Boy.

Jag säljs ut som ett passivt reklam-hjon att masseras sönder därute bland nätjättarnas algoritmer.

Den personliga integriteten då? Någon? Inte?

När jag tänker på det kan jag inte annat än känna en DJUP och ÄRLIG respekt för Sentineleserna. Det är en mycket liten urbefolkning på en mycket liten ö utanför Andamanerna. För två veckor sedan visste nästan ingen att de ens fanns. De som visste att de fanns, läs antropologer, visste också att Sentineleserna, som bott typ 55 000 år på samma ö och skött sig själva i lugn och ro, var rätt fientligt inställda till kontakter med omvärlden. RÄTT fientliga. Typ ”vi skjuter pilbåge”-fientliga. Men så kom en religiös fanatiker och vagabond och tänkte han skulle frälsa Sentineleserna. Han paddlade iland, de sköt pilar, han fick fly och klarade livhanken bara därför att en giftpil träffat den bibel han hade i fickan, i stället för att döda honom.

Då kan man ju tycka att ”OK, jag fattar. Dålig idé, detta”, visst?

Inte minst för att det är olagligt att ens komma i närheten av Sentinelesernas ö – efter 55 000 år kan en enkel förkylning slå ut hela Sentineles-stammen.

Ändå, trots allt detta, gjorde missionären ett nytt försök dagen efter. Nu ligger hans kropp kvar på stranden och ALLA vet vilka Sentineleserna är.

Men de fortsätter lugnt med sin grej, att bo på samma ö, stor som Manhattan, och sköter sig själva. Kom inte hit – vi kan detta, vi trivs, och vi vill inte ha kontakt, är budskapet. Och kommer ni – då skjuter vi.

Där snackar vi personlig integritet på riktigt.

Jag lovar att de gubbarna inte lämnar ut personnumret för en sketen Harry Boy-rad.

Mats H Ljungqvist