Om snöflingor och babyboomers

KRÖNIKA De har många namn – Baby Boomers, köttberget, jätteproppen Orvar, 68-generationen och Gud vet allt, den kanske största ungdomskullen som fötts på jorden. Världskriget var slut, världen svämmade över av framtidstro, inga mer krig, allt kunde bara bli bättre, med fred, kärlek, välstånd, samförstånd åt alla och en var, i eviga tider, amen. Och, med glass och ballonger åt barnen.

De liksom brottade sig fram genom demografin, babyboomarna. Deras ungdomsår tillbringades på 60-talet, ni vet, med lite skön fri sex, flower power, hippies, jazz-tobak, chill, ”tune in, turn on and fade out”, så där. De gjorde hela sin samtid till ett av de mest politiska decennierna i världshistorien, alla skulle få allt, rättvisa skulle skipas, alla skulle med.

Själv föddes jag tidigt 60-tal. Tillhör den där generationen som var ung på 80-talet. Ni vet, 80-talet, med champagne, roulett och kaviar, där stålarna fullkomligt tokflödade, Porsche var den enda bilen, Galenskaparna var det roligaste som fanns, alla luffade i Thailand och hårmetallen låg på hitlistorna. Det glada 80-talet.

Tills BOOM!

Krispanikchock och tidigt 90-tal. Plötsligt låg räntan på 500 procent, Sverige drabbades av en finanskris av bibliska proportioner. Allt blev värdelöst. Staten fick öppna akutmottagning för banker och en fjunig Carl Bildt stod i TV och pratade om  ”nuffror” och att ”ingenting är klart förrän allting är klart” och förhandlade kris med en motsträvig Ingar Carlsson.  TV3 hade till och med nåt program där de ställde upp en nationalekonom med blädderblock för att förklara hur jävligt allt blivit. TV3. Tuttifrutti-kanalen. Då hajar ni hur illa det var.

MEN, min generation, vi alla anonyma 60-talister som utan knot bara kämpat oss igenom denna alla lågkonjunkturers moder, sparat pengar i räntefria alternativbanken JAK och grävt fram föräldrarnas gamla ABC-tält för att ha råd att semestra, vi gjorde en HELVETES massa barn. 91-orna är en av de största ungdomskullarna som gått in i vuxenlivet sen andra världskriget. Det syns i Kungsbacka också. Det var för de barnen Aranäs- och Lindälvsgymnasiet byggdes ut. 90-talsbarnen rullar genom systemet precis som babyboomarna. De tar plats. Och de skrämmer. Så mycket att de fått ett öknamn – de kallas Snowflakes, snöflingor. Snöflingor för att de anses så söndercurlade av oss föräldrar att de smälter samman om de möter något obehagligt. De behöver ”safe spaces” – ”trygghetszoner” – och ”triggervarningar” för att inte SKAKAS av att få reda på att grädde innehåller 40 procent fett eller att kött kommer från djur som vi dödat. Snöflingor, för att de tycker att krig är en dålig grej, att man inte ska äta djur och att elbilar är bättre för klimatet än bensinslukande fossilmonster. Och? Men det är åsikter som kan få babyboomare att gå fullständigt bananas. Allra flitigast med att kalla dem snöflingor är man i sociala medier. Och mest högljudda där är alltid män som gått i Livets Hårda Skola, var fan den nu ligger. Naturligtvis har allt detta sin upprinnelse i USA, där en av babyboomarna, en arg, kränkt, vit man, valts till president. Snöflingorna, the millennials, är så många att de kan förändra världen politiskt. I USA brukar man påminna om att tillräckligt många snöflingor blir en lavin. Värt att tänka på. Men just det kanske man inte lär ut i Livets Hårda Skola?

Mats H Ljungqvist