Om när vi mötte stålälgen

KRÖNIKA Vecka 37 är den bästa veckan, det är sen gammalt. Det är kalenderårets mest klart lysande ledstjärna, en gnistrande ädelsten i en annars jämngrå lunk av vardagsgranit. Vecka 37 är jag i norsk glesbygd och flugfiskar harr. (Och vi tar det direkt, flugfiske är en slags poesi med fiskespö, där en liten liten fjäderbeklädd krok lurar fisken att tro den är en insekt, och harr – ”the lady of the stream”, är en fisk som lever i strömmande vatten och som framför allt äter insekter. Ni ser att detta funkar bra ihop, eller hur?)

Inget flyttar vecka 37. Vi åker till samma stuga, sover i samma sängar och fiskar samma strömmar. Det sägs att labb-råttor över råttornas medelålder inte prövar nåt nytt. Det gäller oss också. Vi pratar flugor, knivstål, basister med skägg, spritkök från sekelskiftet och vilka 80-talsserier som hade den bästa vinjettmusiken. Det är en TOTAL och OFÖRBLOMMERAD verklighetsflykt. Och vi flugfiskar. Nånstans långt bort pågår verkligheten, men under vecka 37 är det inte så viktigt. Vacker bild, visst? Carpe Diem och allt det där.

Vi mötte den kromade stålälgen första gången för några år sedan. Det var vecka 37, vi var som vanligt på väg mot våra sju dagar av verklighetsflykt och flugfiske. Ur en gigantisk och inplastad byggnadsställning, mitt i ingenstans längs den norska väg 3 stack ett par gigantiska silverfärgade älghorn upp. Vi stannade. Storögda. Kikade in mellan plastsidorna. Häpnade som bara medelålders flugfiskare kan häpna när de oväntat möter en enorm, gnistrande metallblank stålälg mitt i urskogen. Vi googlade snart fram att älg-jätten var under uppbyggnad, invigningen skulle hållas senare samma år. Den var skapad av en norsk konstnär, byggd i Kina och fraktad med båt till Norge. Storelgen är en gåva från en lokal bank. Resten, rastplatsen, med bord och toaletter och allt det där andra, betalas av Vegvesendet. 25 miljoner. Norska oljekronor. Och tanken är fin. På ett norskt sätt. Trafiksäkerhetstänket är att bilisterna ska ”piggna till” av den monstruöst glänsande stålälgen längs den öde och olycksdrabbade raksträckan i skogen. (Jag har sett folk STANNA, på 80-vägen, för att titta på älgen, allvarligt, den är tio meter hög!)

Varför berättar jag nu allt det här? Jo, nu skriver vi återigen om ekodukten i Sandsjöbacka. 65 millar betongbro för att älgar, dovhjortar och rådjur ska kunna ta sig över E6 utan att orsaka trafikolyckor. Ekodukten har fått enormt många skopor skit av framför allt den kategori män som tagit examen i Livets Hårda Skola. Ni vet, den där skolan som utbildar integrationsexperter, trafiksäkerhetsexperter, betongkonstruktionsexperter, grundlagsexperter, samt experter på ekosystem.

Ekodukten har ställts mot både vård, skola, omsorg, flyktingmottagning, tåg som inte går i tid och hur mycket bättre allt var förr. Ekodukten har alltid släpats ut som förlorare. Ändå är nyfikenheten så stor att alla besökare på ekodukten blivit ett oväntat problem för Trafikverket. Snart är det vecka 37 igen. Numera vinkar vi knappt när vi passerar Storelgen. Man vänjer sig vid allt. Till och med en kromad jätteälg mitt i urskogen.

Då ska det nog gå att vänja sig vid ekodukten också.

  Mats H Ljungqvist