Om mycket hederliga män

KRÖNIKA ”För god för andra än fiskare, eller mycket hederliga män”. Citatet finns i en bok som skrevs 1653, The Compleat Angler, som ofta kallas den första boken nånsin om nöjet av att fiska med spö. Den är engelsk. Grejen här är att på 1650-talet var det ädelt, fint och hederligt att fiska med spö. Uttrycket används i samband med ett av bokens alla recept på fiskrätter, där en av dem anses för god att serveras till andra än ”fiskare, eller mycket hederliga män”. Det var 1653 och en fiskare var alltid en mycket hederlig man.

Sådär 340 år senare, 1993, kämpade Sverige med värsta lågkonjunkturen nånsin. Folk fick sparken, och drevs från gård och grund av banker i panik och ränta på 500 procent. Nåväl, i detta krispaniktillstånd var det många som helt enkelt åkte ut och fiskade. Mängder av mycket hederliga män fyllde kusterna den våren, ity det fanns föga annat att göra.

Jag och min kompis Jonas var plötsligt inte längre ensamma om att fiska havsöring på Hanhals Holme. En av de allra vassaste flugfiskarna i viken var en man som körde grön folkabubbla. Han var där när vi kom. Han var kvar när vi åkte hem. Han kastade längst av alla, en fulländad teknik, och han kunde SNACKA upp de största öringarna. Generös. Fylld med tips och uppmuntrande ord. Klev åt sidan och erbjöd den bästa platsen. Pekade ut huggvillig fisk och skänkte villigt bort sina bästa fiskeflugor till oss. En mycket hederlig man. En årgång 1653-man. Och en jävel på havsöringsfiske.

Vår beundran var oerhörd. Absolut mest beundrade vi hans japanska flugspö, i så teknisk framkant att det inte fanns att köpa i Sverige. Jag och Jonas var båda nyblivna pappor och insåg bittert att inköp av Pampers blöjor trumfade alla inköp av liknande japanska superflugspön under minst det kommande decenniet. Dessutom – lågkonjunkturen.

”Men jag har en kompis”, sa 1653-mannen en dag när vi beundrande strök med fingrarna längs hans superflugspö.

”Han trejdar på Asien, han kan plocka hem ett par spön åt er, till bra pris.”

Alltså, vilken kille han var ändå. Vi dreglade av fiskespö-åtrå. Vi. Ville. Ha.

Det gick några dagar. Tills mammalediga kärestan en dag sa att: ”Din nya kompis, han med gröna folkabubblan, var här förut och hämtade en femhundring, det var förskott på nåt spö du ska köpa?”. På den tiden fick man många Pampers för en femhundring.

”Här? Hemma hos mig? Förskott?”, tänkte jag. Sen ringde Jonas. Som också betalat en förskotts-femhundring. ”Han kommer lördag klockan 10 och lämnar grejorna. Hos dig.”

Sen satt vi där, jag och Jonas, i köket hemma på Stormgatan, när klockan tickade förbi både 10.00, 10.10 och 10.30. Vid lunch stod jag på polisstationen. Och insåg att ”en jävel på flugfiske som kör grön folkabubbla” inte är mycket till signalement. Nä, vi fick aldrig våra flugspön, eller ens femhundringar.

Faktum är att vi såg aldrig mer till 1653-mannen. Däremot mötte vi rätt ofta historier om honom. Han hade lånat pengar av laxfiskare i Viskan, lurat gamla tanter i Veddige och han hade stulit fiskeutrustning ur olåsta bilar. Han var ohyggligt ökänd. Våra varsina fetblåsta femhundringar imponerade inte i det sällskapet. Men alla som mött 1653-mannen var överens om en sak – han var en jävel på havsöringsfiske.

Men fan heller att han var en mycket hederlig man.

Mats H Ljungqvist