Om grisar, korv och bacon

KRÖNIKA Det är dagarna efter jul och julbord och för första gången innehöll släktens julfirande flera vegetariska rätter, och dessutom några veganska. Ungar och kusiner har blivit vuxna, gör egna val och skaffar egna principer. Det är, så att säga, evolutionens gång. (På grund av ämnets art, låt mig redan här slå fast att jag är en karnivor. Jag äter, och gillar, kött. OK?)

När 80-talet var blott barnet jobbade jag i vårdsvängen. Schema, olika arbetslag, olika avdelningar, obekväma tider – been there, done that. På avdelningen intill jobbade en man, några år äldre än oss ungdomar. En filosof och livsnjutare, konstnär och kanske den bästa vårdaren av oss alla. Vi kallar honom Hasse.

Hasse hade flyttat ut på landet, till en stuga mitt i Västergötland. Han körde 12 mil enkel väg till jobbet i en Renault, den där som hade en paraplykrycka till växelspak. Hans stora, och tycktes det, eviga bekymmer var att få in den nya keramikugnen i stugan. ”Fått in keramikugnen än?” frågade vi. ”Snart. Måste bara fasa in en tre-fasledning först”, svarade Hasse. Eller nåt annat tekniskt. Ugnen blev kvar på utsidan. Åren gick.

Sen skaffade Hasse två grisar, Hans och Greta. Han bodde på landet, men ville ÄNNU närmare naturen. ”Ska man äta kött så ska man fanimej kunna se djuren i ögonen innan de hamnar på tallriken”, deklamerade han. Grisarna visade sig vara roliga djur. Fikarasterna fylldes av berättelser om Hans och Gretas upptåg, och utflykterna med avdelningens patienter fylldes av nya aktiviteter. Till exempel att samla ekollon, eller kastanjer, till Hasses grisar. ”Ger bättre smak på skinkan”, förklarade Hasse, entusiastiskt. De patienter som kunde deltog glatt i ekollonsamlandet, de kom ut, fick friskare luft än på åratal. Hans och Greta förde en massa gott med sig och av alla ekollon och kastanjer skulle julskinkan därhemma i Västergötland smaka nåt alldeles extra.

Så kom dagen när det var dags för slakt. Hasse hade beställt byslaktaren, men styckningen skulle han klara själv.

På måndagen saknades den lilla Renaulten. Det gick veckor. ”Hasse är dålig”, sa avdelningsföreståndarinnan bara. Och bet ihop läpparna.

Det dröjde månader innan vi såg Hasse igen.

”Allt gick jättebra, till slaktaren åkte. Då hängde griskropparna där på lagårdsväggen och jag tänkte – vad har jag gjort”, berättade Hasse när han kom tillbaka.

Han hade gått in i en depression, och tvingats söka vård. När han gråtande satt på vårdcentralen i en av Västergötlands metropoler förklarade doktorn att ”detta är en av de vanligaste orsakerna till psykisk ohälsa vi ser härute på landet. Många bönder har mått precis som du”, tröstade han.

Hasse hade medicinerat, gått på samtalsterapi men bit för bit kämpat sig tillbaka till livet, jobbet och problemet med keramikugnen.

Till slut kom dagen då det var det dags att baxa in den. Fönster fick skruvas ur och grannbonden kom för att hjälpa till. Under arbetet kom snart historien om Hans och Greta, sveket och sjukskrivningen. Grannen spände ögonen i Hasse: ”Du döpte väl för fan inte grisarna till Hans och Greta? Ska du döpa grisar, så ska du kalla dem Korv och Bacon. Glöm aldrig vad de ska bli”, förklarade han.

I höstas fiskade vi som vanligt i Norge. Vi bor hos en bonde, som just i år hade en inhägnad med två grisar. De var som hundar, kom skuttande för att hälsa varje kväll vi kom hem från fisket. Sällskapliga. Jätteroliga.

”Vad heter de?”, frågade jag en dag och klappade grisen.

”Heter? Jag kallar dem Korv och Bacon, eller nåt sånt. De ska snart till slakt”, sa bonden.

Korv och Bacon – glöm aldrig det.

Mats H Ljungqvist