Om den tyska husbilsspärren

KRÖNIKA Förra veckan var jag ute i Gottskär. Bryggbråk, gamla detaljplaner och nya byggen, listan kan göras lång på allt som är på gång ute i den lilla orten. Nu senast handlar mycket om den förstudie kommunen sjösatt. Så jag läste såklart på förstudien. Redan på förstasidan, en vacker arkitektskiss, står en pil till ”Ställplats för husbilar”. Arkitektskisser är alltid som Bamseklubben, alla får lika mycket. Så en husbilsparkering är ett av förslagen som ska diskuteras i nya Gottskär, uppenbarligen.

Låter ju som en bra idé, om man vill locka turister. Husbilsturister är det nya svarta. Köpstarka medelålders par, med pengar på fickan och på jakt efter upplevelser, what´s not to like, liksom. Lägg till en vässad gästhamn för båtar och Gottskär kan, med rätt handpåläggning, bli en riktig framgångsaga i en kommun på evig jakt efter ett turistmål som sätter den på kartan.

Nu måste vi backa bandet. För fruktansvärt många år sedan jobbade jag med fisk. Inte fiske. Fisk. Torsk, kolja, strömming och sån fisk. Min chef, en gammal kompis från östra Mölndal, var precis som jag en entusiastisk sportfiskare. Ibland stod vi på fiskauktionen och häpnade över alla rekordfiskar som fastnat i nät i stället för på våra spön. En dag låg en supervärsting till rekordhavsöring till salu. Jag och chefen muttrade bittert över att så vackra fiskar slutade sina liv i ett ömkligt fiskenät.

”Ölmevalla”, sa chefen. ”Ska du ha så stora öringar, så ska du till Ölmevalla”. Jag insåg att han, rörd i hjärtat, delade med sig av ett av de hemligaste fiskeställena han visste. Jag fick en väganvisning – och jag fick högtidligt lova på mina barns eviga liv att icke yppa något om Ölmevalla vidare.

Jag förvaltade Ölmevalla väl. Jag fick många, och stora, havsöringar där. En öde plats vid havet, med en liten, liten parkering.

På Ölmevalla var jag ensam. Som fiskare. Däremot stod där nästan alltid en tysk husbil. Jag fiskade. Jürgen och Helga, i husbilen, satt och tittade på havet. Hur i himlens namn alla tyskarna hittade dit fattar jag fortfarande inte. Ofta tänkte jag att de bor säkert i Ruhrområdet, där solen aldrig går upp. Så fint att de får komma till Sverige och uppleva hav, natur och frisk luft, tyckte jag. Det låg aldrig så mycket som en tändsticka lämnad efter husbilsturisterna.

Men – först kom skylten: Camping verboten. Sen kom den tyska husbilsspärren. Nån vän av ordning satte en tvärslå över vägen, hög nog att släppa under personbilar, men icke husbilar.

Helmuth och Silke, och alla andra tyska husbilspar försvann, dömda till evigt mörker i Düsseldorffs industriområden. Nein mehr Schwedishe natür för dem.

Den tyska husbilsspärren dök upp i Vallda Sandö också. Reservatsparkeringen närmast havet försågs med tvärslå, som stoppade husbilar. Nu finns den lite överallt. Ser du en tvärslå ett par meter upp i luften på en p-plats där det är vackert och naturskönt, då har du stött på den.

Den tyska husbilsspärren var det första jag tänkte på när jag såg den där arkitektskissen med ”ställplats för husbilar” i Gottskär. Alla är överens om att något måste hända i Gottskär. Men den tyska husbilsspärren sitter i huvudet lite runt om i Kungsbacka. Den handlar egentligen inte om husbilar, den handlar om nåt annat.

Och den är svår att få in på en arkitektskiss.

Mats H Ljungqvist