Om de blåaste skorna

KRÖNIKA Nänä. Det duger inte. Du måste bli andfådd”, sa doktorn.

Hon hade lyssnat och mätt och blodprovat och tittat, och: ”jodå, mår som en prins” och: ”inga andra krämpor?” och: ”nej då” och hon var säkert 25 år yngre än jag, en sån där läkare som trekkar i Himlalaya och skärmflyger och springer maraton i Boston eller Hawaii, och nu hade hon nått fram till: ”rör du på dig?” Jag hade slängt fram mitt trumfkort, där bara, till allmän beskådan att: ”Jajamän, jag går raska promenader” och så BAM – ”Nänä, det duger inte.”

Duger inte?

Jag är en superanvändare på raska promenader, fem-sex kilometer, rasande marschtakt, i snöslask och hetta, Hede-rakan eller Varla-vägen, bring it on. Jag har mitt eget spindelnät där jag gått i åratal, som en snabbt vandrande vålnad med heavy metal-legender i hörlurarna och spelandes lufttrummor under de bleka gatlamporna, förbi blåshålet vid återvinningen i industriområdet i Borgås.

Och det dög inte?

”Nej, du behöver en halvtimme, två-tre gånger i veckan. Du är inte tjugo längre. Kan du inte gå på gym?” Sa skärmflygardoktorn.

Gym?

Jag såg Friskis och Svettis framför mig, mindes alla middagsbjudningar där i medelklassens nollpunkt, hemma i Öfvre Varla, där samtalsämnet på fullt allvar ibland var fördelar, eller nackdelar, med den nya instruktören i Yoga Chi Flex Body Pump-passet på söndagmorgnarna. Jag hade vresigt vägrat.

”Gym går inte”, sa jag till skärmflygardoktorn.

Ett par dagar senare stod jag framför en ung man. Han hade tatueringar långt ner på fingrarna och kunde allt om att springa. Löparskorna han just skulle sälja till mig var resultatet av decenniers arbete i ett japanskt labb, stötdämpade och superslicka. Långt från gratis, ”men ska du sätta en 50-plusgubbe i löparspåret så är det dessa som gäller”.

Det var också de blåaste skor jag nånsin sett. Jag jobbar med att skriva, ord är mitt yrke, men de räcker inte för att beskriva den oerhörda blånad, den konvulsion av extremistisk blåhet som fullkomligt strålade ut från fötterna.

Det var också de bekvämaste skor jag nånsin haft på fötterna. Jag köpte hela kitet. Trikåer. Knäskydd. Mössa. Vattenflaska. Jacka och windstopper. Jag googlade: ”löparspår”, ”elljus” och ”plötsligt hjärtstopp” och jag klädde om. Och jag såg ut som en idiot. Bilar svajade i vägbanan när de såg mig. Barn sprack ut i gråt. En driftkucku.

”Du ser friskus ut”, sa kärestan, uppvuxen med träningspuls, tävlingssimning, basketmatcher och nu barnsligt lycklig över att hennes man skulle bli andfådd.

Kungsbackaskogen är inte mycket till skog. Knappt en dunge mellan motorvägen och evigheten på Skogskyrkogården. Men med världens blåaste skor, och som på fel sida 50-debutant i löparspåret, ska jag tala om att det är jävlar ingen lek. Kungsbackaskogen är på RIKTIGT. Det är en andfåddhetens HÖGBORG. Det finns inget enkelt eller inbjudande eller vänligt eller välkomnande i Kungsbackaskogens löparspår. Det är ett svart hål in i verkligheten, där intet ont anande andfåddhetsjägare snuddar vid evigheten. Där finns backar som aldrig slutar, vägskäl där själen slits isär och raksträckor som synes vara utan slut och där döden icke är en fiende utan blott en befriare.

Löparglädje? Inte en sekund.

Men helvete vad andfådd jag blir.

Mats H Ljungqvist