”Någonstans måste de för fanken bo”

Kullaviksbon Franklin Eck är utbildad på Lundsberg och Sjökrigsskolan, talar både svenska, engelska och franska och han emigrerade till Frankrike när de svenska skatterna blev för höga i slutet av 70-talet. Som 55-åring avvecklade han familjens engagemang i koncernen Motorverken, för att i stället plugga historia på universitetet. Politiken började han med först några år in på 00-talet. Idag sitter Franklin Eck som ordförande i kommunala bostadsbolaget Eksta och är en av moderaternas mest orädda debattörer, inte minst när det gäller flyktingmottagningen. – Öppna era hjärtan eller inte, men någonstans måste de för fanken bo, säger han.

Du har suttit fyra år som ordförande i kommunala bostadsbolaget Eksta, vad har blivit bättre?

– Egentligen ingenting, av den enkla anledningen att vi har fått lägga all energi på att placera nyanlända. Det har tagit orimligt mycket tid och allt annat har fått stå tillbaka. Samtidigt är det ingenting vi kan göra något åt, de placeras här, det är inte vi som beslutar över den frågan. Vi kan bara försöka lösa uppgiften på bästa sätt. Där kan man väl slå fast att de andra bostadsbolagen i Kungsbacka skulle kunna göra mera, just nu är det bara vi på Eksta som jobbar med att de ska få tak över huvudet.

Används Eksta för dåligt, skulle bolaget kunna bygga ännu hårdare, ännu fler hyresrätter till exempel?

– Vi bygger så mycket vi kan, samtidigt vill vi inte tappa vår gröna profil, vårt miljötänk. Eksta har ett starkt grönt varumärke som vi vill värna om. Vi bygger allt vad vi orkar, där vi har mark. Det finns en del fastigheter som vi har där det är annat som gör det svårt att bygga. Det kan handla om infrastruktur, avlopp och annat som inte finns på plats, då kostar det väldigt mycket att bygga. Trafiksituationen har stoppat många projekt. Alla talar om att bygga billigt, men det är svårt, nästan omöjligt att bygga billigt i Sverige idag. Vi har också lyckats bygga med statliga bidrag, där villkoret var kommunen sålde mark billigt, som ett sätt för att få ner hyrorna. För min del hoppas jag vi kan få fler sådana bidrag.

Du var också drivande med att starta upp ett dotterbolag till Eksta, Tempohus. Vad är vitsen med det?

– Det var någon som kom upp med idén, eftersom alla tillfälliga bostäder och villavagnar för nyanlända inte riktigt passar ihop med Ekstas vanliga verksamhet. Jag tog frågan till Hans (Forsberg, kommunstyrelsens moderata ordförande. Reds. anm.) och förankrade den hos honom innan vi satte igång arbetet. Framför allt är tanken att verksamheten kring de tillfälliga bostäderna inte ska belasta de ordinarie hyresgästerna hos Eksta, om något händer.

Idag finns dotterbolaget etablerat?

– Ja, men det har gått trögt, jag vet inte varför. Kommundirektören och hennes entourage var mycket positiva men sedan tog det tid. Vi har en liten, liten exekutiv styrelse, den består av mig och Frida Jansson, en ung, bright socialdemokrat, snabb i tanken och som tänker utanför boxen. Men jag har större erfarenheter av fastighetsvärlden än man kanske tror, jag hade hand om Motorverkens fastigheter redan på 70-talet och var med när vi byggde flera av anläggningarna vi hade. Och jag äger ett antal fastigheter i Frankrike, det ger erfarenheter, kan jag lova.

Ändå började ditt politiska engagemang inte förrän några år in på 00-talet. Hur kom det sig att du väntade så länge?

– Länge hade jag ju mitt engagemang i näringslivet, där jag inte tyckte att jag kunde engagera mig partipolitiskt, och sedan var jag under en tid gift med en journalist. Vi var nog överens om att det hade blivit besvärligt inte bara för henne som journalist – hon var ju kommunreporter, utan också för min politiska karriär, ingen hade litat på någon av oss. Men efter att vi gått skilda vägar kände jag att det var dags. Jag hade gamla skolkamrater från Lundsberg som var politiskt engagerade, så jag bad dem om råd hur jag skulle gå tillväga. Deras svar var ungefär att ”ligg lågt, lyssna och skriv insändare”, så det gjorde jag. Men jag drev en ganska framgångsrik personvalskampanj i valet 2006, var ute och knackade dörr och fick ganska många kryss även om jag kampanjade i Anneberg och Älvsåker, där jag inte ens stod på listan. Ett nybörjarmisstag (skratt).

Det blir ofta debatt kring dina insändare och inlägg – du är inte rädd att sticka ut hakan för långt?

– Jag är 73 år gammal, jag har karriären bakom mig, vad ska de göra? Men alla insändare jag skrivit går vägen över någon annan, jag tror att de flesta partierna jobbar så.

I samband med den stora flyktingvågen 2015 hölls ett antal stormöten, där du satte ner foten i debatten om att Kungsbacka skulle ta emot de nyanlända. Det blev ganska omtalat, vad var det som hände egentligen?

– Det hände två gånger i egentligen samma fråga. Kommunen hade dömt ut Bukärrsgården som äldreboende, lokalerna var helt enkelt för dåliga. Då hade frågan kommit upp om lokalerna inte ändå skulle kunna användas som boende för ensamkommande. I debatten framställdes det som att de gamla tvingades flytta för att ge plats åt flyktingarna och det var inte sant. Så var det inte, det var två helt skilda frågor. Och jag tycker inte om när folk skriker åt mig, så jag talade om hur det egentligen låg till.

Flyktingfrågan var, och är infekterad, inte minst i blåa kommundelar – riskerar du inte en nästan svekdebatt när du tog så stark ställning?

– Vi har för fanken inget val. Det är ingen idé att tjafsa om öppna era hjärtan eller stäng dem, flyktingar placeras ut av staten och någonstans måste de bo. Man ska inte glömma att Reinfeldts flyktingpolitik inte ändrades av S-regeringen förrän det stod massa folk på Hyllie station, först då kom åtstramningen. På 60- och 70-talet hade vi också den här debatten om invandring och de kallades för gipskatter och allt vad det var. Men om folk lämnar sina bergsbyar för att de drömmer om en bättre framtid, det måste man ha en viss respekt för. Jag emigrerade ju själv till Frankrike i slutet av 70-talet, skatterna i Sverige var förödande, staten ville bestämma vilka skolor mina barn skulle gå i och blev jag sjuk skulle jag ringa till en vårdcentral som aldrig hade tid att ta emot mig. Tror fanken jag har respekt för folk som tagit sig ända hit för en bättre framtid. Men de har lyssnat på fel signaler om de tror att de bara ska komma hit och tas om hand, jobbet måste de göra själva. Min uppgift som ordförande i Eksta är att se till att de får tak över huvudet, någonstans måste vi förlägga dem.

En annan fråga där du stack ut huvudet var om de höjda arvodena till kommunalråden. Du argumenterade för att höjningarna var rimliga, står du fortfarande för det?

– Ja, det gör jag. Om man ser till den ersättning som kommunstyrelsens ordförande ska få, så ligger den fortfarande långt under andra jämförbara kommuner, jag ringde faktiskt runt och kollade. Och till skillnad från andra så har Kungsbacka fortfarande inte politiska sekreterare anställda, kommunalråden sköter allting själva, de är nåbara på telefon, självklart ska de ha en rimlig ersättning, det står jag för. Sedan kan man tycka att tajmingen i höjningen var illa vald när den gjordes ett valår, men nu var frågan på bordet.

Du avvecklade ditt största företagsengagemang när du var dryga 50 år gammal, och började läsa historia på universitetet. Varför?

– Det var något jag alltid velat göra och plötsligt fanns möjligheten. Först kom jag inte in på universitetet i Göteborg, så jag läste i Halmstad i stället. Jag skrev flera avhandlingar, om smuggling på havet och om svensk sjöfart under kalla kriget. Jag satt på krigsarkivet i Stockholm och läste handlingar i veckor, det var fantastiskt spännande och roligt. Samtidigt passade jag på att läsa in franskan, 40 poäng, men först efter att jag fått dispens för att läsa två kurser på en termin. Det skulle man egentligen inte få, de var rädda att studenterna skulle bränna ut sig, men jag fick lov att göra det (skratt).

Och fyllda 50 hann du med att göra en vända som utlandsofficer i Kosovo också?

– Ja, egentligen skulle jag bara gå på en officersmiddag på gamla KA4, jag är reservofficer, men där kom frågan upp att de behövde frivilliga till KFOR-styrkan i Kosovo. Jag sade ‘ge mig ett bra jobb och en bra lön så sticker jag’. En vecka och tre dagar senare var jag i Södertälje på utbildning och jag gjorde sedan tre månader i Pristina som förbindelseofficer. Det var naturligtvis en erfarenhet att vara på plats när de olika fredsbevarande styrkorna från olika länder arbetade tillsammans, men där sprack min sista historiska avhandling, kan man säga.

Nu står en ny mandatperiod för dörren, tänker du fortsätta som ordförande i Eksta?

– Ja, jag hoppas få förtroende att fortsätta fyra år till.

Mats H Ljungqvist

0300-519 83

mats.h.ljungqvist@kungsbackaposten.se