Krönikan: Dags att leka händig igen

Förra veckans krönika handlade om att jag tycker illa om hundar. Trodde somliga. Så var det naturligtvis inte. Men eftersom så många ändå trodde det, kan det vara på sin plats att göra en pudel: Det tror katten att jag gillar hundar!

Häromveckan träffade jag Iris, som hade varit gatuhund i Poltava. En charmant jycke, som man ännu inte visste rasen på. Vår egen vovve, Fred, var också väldigt go, fin och snäll.

Sedan finns det så klart rötägg även inom hundar, men dessa får ofta en munkorg på sig. Precis som vissa människor kanske borde ha?

Nog om det. Jag gillar hundar. Bra så.

Vi hundälskare måste också få ha semester. Den är kommen nu och den ser jag fram emot. För en gångs skull har vi inte bokat någon charter utomlands, vilket ju med facit i hand är en väldig tur. Vi har den varmaste sommaren på väldigt länge. Och det är ändå med någon slags njutånger. Visst, det är otroligt skönt när det värmer och man kan bada. Samtidigt är det lite oroande när lantbrukarna inte får något regn över sina grödor.

En semester helt på hemmaplan gör att alla måsten kommer upp till ytan. Förra året målade jag faktiskt om vindskivorna på huset. Ena sidan i alla fall. Det är nog det mesta jag gjort i hantverksväg. Denna gång behöver jag betydligt högre upp, jag som brukar få svindel när jag står på en trottoarkant.

Men det ska göras. Tydligen finns det byggnadsställningar som ”fäller upp sig själv”. Kan det stämma? Är det bara att trycka på en knapp? Och fälla upp är en sak, det jobbiga blir väl att ta ner eländet.

Jag är totalt ohändig. Fullkomligt. ”Nja, nu överdriver du, alla kan något. Bara man försöker”. Det har jag fått höra ett antal gånger. Nej. Jag kan faktiskt ingenting och försöken är många.

Härförleden lånade jag en röjsåg av en kompis. ”Kan inte misslyckas” tänkte jag. Jag har ju ändå klarat av att hantera det mindre syskonet grästrimmern ganska bra. Jodå, Händige Herrn kan. Det hade kanske gått tre minuter innan jag lyckades klippa av en förlängningskabel. Nattsvart till de annars så mysiga utelamporna.

När vi byggde huset skulle vi sätta upp en brevlåda. Direkt, var min tanke. Köpte en brevlåda. Hittade en rejäl pinne (eller stock eller planka eller vad det heter). Satte den i närmaste grusgrop – och den föll ihop direkt. Vid minsta vindpust. Det dröjde flera dagar innan någon ordnade det på riktigt. Frågan är om brevbäraren ens hade hinna varit där. Posten har ju sina egna bekymmer.

Eller som när vi byggde vår pool. Jag och ett gäng kompisar, som ändå var kunniga. Vems felet är vet jag inte, men jag antar att jag var någon slags arbetsledare. Snett ligger poolen i alla fall. Det kan man se med blotta ögat. Numer slipper man dock kommentarerna ”Ligger den inte lite snett” och så kisar vederbörande med ena ögat och lägger huvudet på sned.

Jag har lärt mig att leva med det.

Ha nu en trevlig sommar!

Tobias Sandblom