Jörg försöker lösa Alzheimers gåta

Efter många år i Uppsala respektive Göteborg hamnade forskaren Jörg Hanrieder av en slump i Åsa. Här trivs han som fisken i vattnet vid havet där han kopplar av tillsammans med familjen efter arbetet som docent på Mölndals sjukhus. Där försöker han tillsammans med andra forskare nu framgångsrikt lösa gåtan om vad som ligger bakom demenssjukdomen Alzheimers, som drabbar allt fler i takt med att vi människor också blir allt äldre.

Fortfarande finns ingen botande behandling för sjukdomen, som i dag drabbar en av åtta personer över 65 år och varannan som uppnått 85 års ålder. Det innebär i sin tur att en av tre i framtiden kommer att ha någon nära demenssjuk anhörig i takt med att befolkningen blir allt äldre.

Läskig statistik…

– Ja, det är förstås skrämmande. Men vi tror oss nu faktiskt också ha nått ett genombrott i forskningen för att förstå de bakomliggande orsakerna om hur sjukdomen uppstår, säger Jörg Hanrieder.

Hur kom det sig att du kom att forska på just det här?

– Jag började studera kemi i Leipzig, där jag är född och kom då att ägna mig åt just demensforskning och att karakterisera så kallade peptider med masspektrometri. Jag studerade sedan vidare i Ohio i USA för att göra min master och forskade sedan i Adelaide i Australien, varpå jag parallellt sökte en doktorstjänst i Adelaide och Uppsala. Efter att fått erbjudande om båda tjänsterna valde jag dock Uppsala, eftersom de är världskända för att bedriva bioanalysforskning, som ju är min inriktning, på väldigt hög nivå.

Och där blev du sedan kvar?

– Ja och träffade även min blivande fru med vilken jag sedan bodde kvar i Uppsala i fem år och disputerade 2011 innan vi flyttade till Göteborg där jag först fick en tjänst på Chalmers och nu arbetar tillsammans med en forskargrupp på Mölndals sjukhus med så kallade molekylära avbildningstekniker för att lösa gåtan bakom Alzheimers. Här har vi utvecklat en ny metod för att undersöka kemiska ändringar i hjärnvävnad genom en teknik som kallas för avbildande masspektrometri, som möjliggör omfattande kemiska analyser med väldigt hög upplösning, av mer än hundra gånger mindre än ett hårstrå.

Vad har ni kommit fram till?

– Mycket förenklat kan man säga att vi härigenom gjort upptäckter om hur specifika fettämnen i hjärnan påverkar bildning av plack, som i sin tur leder till demens. Vi har även kunnat visa att det finns ett samband mellan den kemiska strukturen av äggviteämnet beta-amyloidprotein som hos Alzheimersdrabbade klumpar ihop sig. Genom att undersöka ryggmärgsvätska och blod från patienter med olika sorters demenssjukdom hoppas vi nu på nya genombrott som gör att vi kan upptäcka tidiga tecken på sjukdom för att kunna jobba vidare med alternativa framtida behandlingsmetoder.

Några sådana finns inte i dag?

– Nej, och det är ju tyvärr det som är det stora problemet med sjudomen. Oerhört lite forskning finns fortsatt inom området och ingen har heller lyckats förklara varför vissa drabbas och andra inte. Bara en procent gör det av genetiska bakomliggande orsaker. Inte heller kost och motion tros påverka i någon högre grad, även om levnadsstil förstås påverkar vår hälsa och alla möjliga tänkbara sjukdomar vi kan drabbas av i slutändan.

Så vad är er förhoppning med forskningen?

– Det är förstås att när vi nu hittat en måltavla lättare ska kunna sikta in oss på att utveckla en behandling som kan lindra eller till och med stoppa sjukdomsförloppet. Problemet är ju dock fortsatt att Alzheimers till synes drabbar plötsligt och att man inte får någon förvarning. Ta cancer till exempel, som ju också är en livshotande sjukdom, men som i många fall faktiskt går att behandla i dag. Vid Alzheimers är själva kroppen i stället frisk medan hjärnan dör utan att vi hittills kunnat göra något åt det, vilket förstås är otroligt plågsamt för alla inblandade.

Är du själv rädd att drabbas på ålderns höst med tanke på allt du vet och arbetar med dagligen?

– Nej, jag tänker faktiskt inte så mycket på det. Jag är 38 år och har förhoppningsvis långt kvar till pension och därmed minst 30 år till av forskning framför mig som jag hoppas ska leda till nya genombrott.

Vad gör du när du inte arbetar med detta?

– Jag kopplar av med min familj och arbetar gärna i trädgården vid huset vi köpte här i Åsa i februari. Det var faktiskt en ren slump att vi hamnade just här då vi letade hus efter att ha bott på olika adresser i Göteborg i sju år. Men vi stortrivs här med närheten till både naturen och havet där vi bott i princip dagligen nu under den här fantastiska sommaren som varit.

Vad händer härnäst?

– Jag och neurokemigruppen i Mölndal, som leds av Kaj Blennow och Henrik Zetterberg, har en ny studie på gång som vi kommer att presentera under de närmaste veckorna. Under veckan som gått har jag även deltagit i en konferens i Salzburg där jag berättat om våra forskningsresultat och ska senare i november även till Charlston i South Carolina och föreläsa. Men därefter har jag reseförbud. Vi väntar nämligen tillökning i familjen i början av nästa år, så nu har min fru bestämt att det är färdigrest för mig på ett tag.

Camilla Moestedt

redaktion@kungsbackaposten.se

Gillar trädgårdsarbete och fotboll

Namn: Jörg Hanrieder.

Yrke: Docent i neurobiologi vid Sahlgrenska akademien och University College i London. Arbetar på avdelningen för klinisk neurokemi på Mölndals sjukhus för att försöka lösa gåtan om Alzheimers. Detta genom att utveckla och använda nya avbildningstekniker för att öka förståelsen bakom sjukdomsförloppet och hur man kan påverka patologiska förändringar som ligger bakom. Tilldelades i fjol Berzelius medalj för sin forskning av Svenska kemistsamfundet.

Ålder: 38. Familj: Hustrun Maria och dottern Elsa 2,5 år.

Bor: Åsa.

Intressen: Att läsa, resa, fotboll, politik och trädgårdsarbete. ”Och så älskar jag att grilla. Mellan mars och maj i år, innan det blev eldningsförbud, stod jag säkert två-tre gånger i veckan ute på altanten och grillade.”