”Jag vet inte hur alla känner men jag förstår”

Magnus Gunnarsson minns inte hur många begravningar han har varit på, men han snittar ungefär 130 om året, och har arbetat på Kungsbacka Begravningsbyrå i tio år.

– Det är tufft ibland, men det är ett fantastiskt jobb på alla sätt. Jag har hittat hem och kommer bli kvar här, säger han.

Magnus Gunnarsson vandrar hemtamt bland gravarna på Förlanda kyrkogård. Han är uppvuxen på gården bredvid och bor som fjärde generationen kvar. Hans pappa var kyrkvaktmästare där fram till dess att han dog och begravdes på samma kyrkogård.

– Jag var tjugo år när min pappa dog efter en kort tids sjukdom och jag tror att det är viktigt att ha upplevt något sådant, när man arbetar som begravningsrådgivare. Jag kan inte säga att jag vet hur alla känner, för alla sörjer olika, men jag förstår, säger han.

Han menar att de varierande arbetsuppgifterna är en stor fördel med yrket. Det rör sig om allt från samtal med människor i djup sorg, till praktiska uppgifter som transport av urnor och val av kista.

– Alla är olika. Vissa vill ha hjälp med mycket, medan andra redan vet precis hur det ska vara. Vi skräddarsyr efter önskemålen, säger han.

Utvecklingen genom åren har blivit att variationerna har ökat, valen är alltmer personliga, samtidigt som de borgerliga begravningarna har ökat. Även i dessa är Svenska kyrkan huvudman och erbjuder lokaler runt om i kommunen. Då gör begravningsentreprenören prästens jobb och håller ett egenskrivet tal. Något som Magnus Gunnarsson har svårt för är en företeelse som ökat stort de senaste åren. Något som till och med har fått ett eget ord, nämligen ”direktare”. Det handlar om avlidna personer som transporteras direkt från bårhuset till krematoriet och ner i en minneslund utan ceremoni.

– Jag tycker det är en skrämmande utveckling. Kanske beror det på att samhället har blivit stressigare, eller att allt fler lever i ensamhet, men jag tänker att alla har ju någon gång varit älskade av någon. Alla är värda en minnesstund, säger han. Men han betonar att det är ett aktivt val att bli ”direktare”. Ett val som antingen görs av den avlidne, eller av någon nära anhörig. Alla som önskar har rätt att få en ceremoni, och det finns pengar att söka via begravningshjälpen.

– Ibland är det bara en ”god man” som kommer på begravningen, men stunden är lika viktig ändå, även om det inte blir lika personligt när man inte vet så mycket om den avlidne, säger Magnus Gunnarsson. Det händer naturligtvis att han berörs extra mycket av somliga öden. Han och kollegerna brukar prata med varandra och utbyta erfarenheter.

– Det är tungt när unga människor dör, eller när döden inte är naturlig. Det är svårt att bemöta anhöriga i vissa lägen. Jag måste släppa det när jag kommer hem. Att vara med djuren på gården kan till exempel få mig på andra tankar, säger han. Magnus Gunnarsson har haft tillfälle att göra det som många skräms av, att förbereda sin egen begravning.

– Allt är inte spikat, men jag ska begravas här på Förlanda kyrkogård och det ska vara en jordbegravning, det är helt säkert, säger han. Mia Sandblom

Magnus Gunnarsson

Ålder: 43

Bor: Förlanda

Familj: Fru och två söner

Yrke: Begravningsrådgivare på Kungsbacka Begravningsbyrå

Intressen: Gården med kor och kalvar

Relaterade artiklar
Fler artiklar