Inte riktigt som Los Angeles

KRÖNIKA Han satt i ett riktigt regnskogsslukande CO2-monster, ett jätte-as till Ford F150 med mullrande V8:a och en miljon mugghållare. Rutan var nervevad och ända in i den luftkonditionerade kupén på min hyrda Sydkoreanska midsize Huyndai Elantra hörde jag dånet av Vinnie Appices trummor på Dios Last In Line, en av 80-talets mest episka hårdrocklåtar och ett storverk alla dar i veckan. Mannen i F150:an sträckte lojt ut en hand med två lika loja fingrar och pekade ner på en punkt i vägen alldeles framför min lilla Sydkorean. Gesten sa ”där vill jag in”. Vi fick ögonkontakt. Han log mot mig, genom den helt orimligt jättelika backspegeln på F150:an. Jag log tillbaka och satte upp en framåtsträckt knytnäve med lillfinger och pekfinger rakt upp. The Horn. Brolove. Vi bondade. Medelålders män, mitt i livet, på en helvetesstor och totalt övertrafikerad Freeway i Los Angeles. Vadå blinkers? Mannen i monster-F150:an och jag klickade. Hårt.

Vi hade flugit flygplan i ett halvt dygn, på snedden över halva jordklotet, klivit av och ägnat ytterligare ett halvt dygn åt att komma in i USA, Land of the Free och Home of the Brave.

Sen hade vi, jag och kärestan, gått rätt till hyrbilsdisken, kvitterat ut vår midsize car och nu skulle vi kryssa rutan ”Bila i USA” på Bucket Listan.

Vi drog RÄTT UT på LA Freeway, så bred att du kunde landat en jumbo-jet på tvären där. Det var mitt i värsta eftermiddagsrusningen, och jag hade inte utan förskräckelse funderat på om det var Ljungqvists bästa idé i livet att gå rätt av tolv timmar på en Boeing 777 för att sätta sig bakom ratten för ytterligare 43 mils bilkörning. Och, därtill, i ett tidigare helt okört och främmande land? ”Köra bil i USA är det enklaste som finns. Alla hjälps åt”, sa print-chefen, som tuggat tusentals miles asfalt i landet i väster. ”Boende i Los Angeles tenderar även att vara mer accepterande inför det oväntade, det måste de vara för att trafiken ska flyta bra”, skrev stora resesajten.

Och så är det första jag möter, min första amerikanska trafik-närkontakt, en kille som ersatt blinkers med ett leende och spelar Dio. Både ”oväntat” och ”mer accepterande”. Som jag gillade det.

Den där Dio- och Last in Line-stämningen var rätt utbredd. Fram kommer man till slut ändå. Chilla. Ratta in Dio och ta det lugnt. Alla körde automatväxel, varannan bil var en Ford F150 och Freewayarna är spikraka. 70 svenska mil mellan Las Vegas och San Francisco var lika vilsamt som att åka tåg. Vi road-trippade. Att hela Kalifornien är nerlusat med såna fyrvägskorsningar som vid Ica Maxi i Kungsbacka? Inga problem. Jag såg inte en rondell på flera hundra mil. Och random F150:a kunde lika gärna ha en grandmother bakom ratten som en MAGA-kepsad Trump-lover. De bogserade båtar, hästar och ibland nästan hela hus bakom sina F150, bensinpumparna var avancerade som datorspel, bensinen kostade ingenting och jag var så lycklig varenda meter bakom ratten på vår hyrda Huyndai Elantra, väldigt långt borta från både östra Mölndal eller för den delen Kungsbacka.

Häromdagen satt jag återigen i bilkö, den här gången på Arendalsleden förbi Borgås. Där trafiken fullkomligt kleggar igen i rusningstid. Vid en utfart släppte jag artigt fram en Audi Q7 med en stressad lattefarsa bakom ratten. Han använde blinkers. Min radio spelade Studio Ett i P1. Ingen av oss log.

Det sägs ofta att ”Kungsbacka är lite som Los Angeles”.

Nja, inte riktigt, va?

Mats H Ljungqvist