Arkivfoto

Fri jakt på cyklister

KRÖNIKA

”Jag vet att du är en sån, men jag hatar dem”, sa fiskekompisen.

Vi hade återigen haft en fantastisk dag tillsammans på jakt efter Esox Lucius, gädda, den enda sötvattenskrokodil vi har i Sverige, en mördargurka till stridbar sportfisk, en av få fiskar som fortfarande kan göra mig en aning rädd.

”Sån?”, sa jag.

”Cyklister”, sa fiskekompisen och skickade mördande blickar i backspegeln efter den velocipedryttare vi precis passerat.

Fiskekompisen är en av de snällaste killar jag vet. Han är en av få nya vänner jag gjort i vuxen ålder. Vi har bondat i fiskebåtar, i snöslask och hetta. Men när det gäller cyklister är han ett bottenlöst svart hål.

Och, han är inte ensam. Cyklister är fri jakt. Det är open season 24/7 året runt. En gammal bekant till mig totalflippade på en cyklist, sparkade pedalen i mattan och gav sig av in på cykelbanor med sin maffiga, dyra OCH mycket motorstarka Audi på jakt efter den cyklist han menade hade kränkt hans heder. Cyklisten måste DÖ. Ett par handbromssladdar och panikvändningar senare slutade jakten inne i ett bostadsområde, med en kraschad och stukad Audi. Nån betonggris stod i vägen för en planerad rundpall och mötte den tyskt tekniskt avancerade bakspoilern som knycklades ihop av krockvåldet. Cyklisten, inte helt olik en hare som jagats av en pitbull, fick de få sekunder han behövde för att komma undan att få 1,8 ton preussiskt stål över sig.

”Jag skämdes lite när jag snäppte ur det, vad hade jag egentligen tänkt göra?”, berättade bekanten senare, lågmält, så att inte hustrun skulle höra den sanna versionen av hur familjens nya verkstadsräkning kom till.

Och jag är en sådan. En cyklist. Jag älskar cyklar. Cykeln är fortfarande det enda fortskaffningsmedlet där passageraren också är motor. Bara det. Cykeln är den enda tekniska konstruktion jag utan tvekan kastar mig över med både lust, arbetsglädje och specialverktyg. Jag äger två cyklar, och vill gärna köpa en tredje. Jag sköter dessutom kärestans cykel, och jag har utrustning för allt.

Men jag hajar inte det där cyklisthatet? Ett tag tänkte jag att det finns en direkt linje mellan Volvogubbeihatt-antifeminist-Västlänksmotståndare och cykelhat. Att det liksom fanns en spårbarhet, att är man född och uppvuxen i en tid när Erlander var statsminister, Hyland gick på TV och kvinnor stod vid spisen så har man också rätt att kräva vägarna för sig själv. Utan cyklar. Men teorin håller inte. Jag har sett cyklisthatet glöda i ögonen hos både unga lattemorsor och killar i baseboll-keps. Jag ser hur de dreglar efter känslan att få mosa den där medelålders gubben på en XT-utrustad Nakamura Summit från 1993, när jag artigt väntar i korsningen. De tror inte att det syns, men jag ser det i deras ögon.

Tyck till: Finns det ett cyklisthat?

Och peak hat är cyklister i klunga. Det finns bilister som lägger sig framför cyklister i klunga, bara för att köra vindrutespolaren och blöta ner dem. Det finns bilister som gör värre saker än så.

Min bekant, han som jagade cyklister med Audi, kör numera Vätternrundan varje år. Det är han som klagar på att bilister sprutar spolarvätska när han tränar med klungan.

Jag vet att snön ligger tyst och tjock på taken. Men vårfåglarna är här och när jag hör dem blir jag sugen på att plocka fram cykeln. Hata mig inte.

Mats H Ljungqvist

Relaterade artiklar
Fler artiklar