En ödmjuk vädjan från en medelklassen

Jag är en vit, svensk medelklasskvinna som bor i Kungsbacka. Jag är också smärtsamt medveten om att det finns så många människor runt om i världen som skulle offra sina armar för att kunna leva som jag. Jag har dragit en vinstlott i livets lotteri. Därför är det också naturligt för mig att göra det jag kan för att hjälpa andra. I mitt fall har det dock främst handlat om ekonomiska bistånd då jag tyvärr inte har tid nog att göra ideella insatser. Hade jag däremot varit arbetslös och ekonomiskt oberoende (för det är ju en så vanlig kombination) så hade jag med största sannolikhet jobbat ihjäl mig som volontär och lagt orimligt mycket pengar på välgörande ändamål. Mitt motto må vara slitet, men jag tror ändå stenhårt på att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Därför är det med sorg och mycket dåligt samvete jag inser att det inte går mer. Jag studerar numera heltid, vilket ger mig ett inkomstbortfall på många tusen i månaden. I samma veva har min man fått nytt jobb med sämre lön. Vår månadsinkomst är således betydligt mindre än tidigare, vilket inneburit att vi fått sanera bland våra utgifter. Vi har förhandlat om försäkringar, lagt om huslånet, dragit ner på matbudgeten och sagt upp streamingtjänster. Vi köper i princip alla kläder på second hand och har blivit expert på rabattkuponger. Men när det ändå var alldeles för mycket månad kvar i slutet av lönen så blev vi tvungna att plocka bort även de mer moraliska utgifterna: välgörenhetsbidragen. De pengar vi varje månad skänkt till olika välgörenhetsorganisationer. Och de var många. Rädda barnen, Röda korset, Djurens rätt, Greenpeace, Unicef. You named it, we payed it. För att jag vet hur världen ser ut och att jag har råd. Förlåt – hade råd. För det är faktiskt så illa att jag inte längre har råd. När min son frågade, för säkert tjugonde gången sedan skolstarten, om han inte kunde få ett par större gympaskor eftersom hans nuvarande var för små, så insåg jag att det inte håller längre. Jag kan inte skänka mig barskrapad för att kompensera för mitt priviligierade liv, när mina egna barn går i tre nummer för små skor.

Så nu är det alltså stopp. No more charity. Det känns förjävligt, men jag tröstar mig med att det är temporärt. Om ett drygt år är jag färdigutbildad och får förhoppningsvis ett välbetalt arbete. Och när pengar börja rulla in ska pengar börja rulla ut igen. Men till dess måste slantarna stanna i den Forsbergska välgörenhetsbössan.

Det dåliga samvetet då? Det vita privilegiet och allt det där? Jo, det består givetvis. Och därför står nu mitt hopp till alla er som har råd, alla som utan problem skulle kunna skänka en hunka eller två i månaden men av någon anledning inte gör det. Till er vädjar jag å det ödmjukaste: snälla, ge någonting. Om än bara en liten slant ibland. Och jag lovar att så snart jag har råd ska jag fortsätta, det svär jag min medelklass-ed på.

Relaterade artiklar
Fler artiklar