Arkivfoto

Det handlar om tempo

KRÖNIKA

”Jo, tack, det är alldeles utmärkt”, och ”Bara fint hördudu”, och ”Alltid lika roligt att höra” och ”Nej, man får vara glad så länge man har hälsan” och ”Ja, det var länge sen”. Det bara fortsatte. I alla andra sammanhang hade detta varit en alldeles vanlig telefonkonversation. Men scenen var ett apotek, den utspelade sig vid ”hämta ut recept”-disken och publiken var alla vi andra som satt där stirrandes ner i våra smartmobiler med nummerlappsturordningen säkert parkerad i närminnet.

Huvudrollen hade den äldre man som stod och pratade med, ja, någon som det uppenbart var ganska kul att höra av.

Men den stackars farmaceuten. Bakom disken. Heligagudsmoder, hon var såååå nära en panikångestattack över att den äldre mannen mitt i allt bara hade 1. fått ett samtal under receptutlämnandeprocessen och 2. tagit upp och SVARAT i telefonen.

Hon var utbildad i en tid då farmaceuter skulle ha vit rock och jobba statligt. Mediciner är som bekant inte att leka med. Viktiga saker. Hon kunde säkert prata i trekvart om riskerna med Alvedon, typ. Nu stod hon här bakom disken, på ett konkurrensutsatt apotek, där hon förväntades sälja lika mycket hudsalva, intimprodukter och gotländsk senap som antihistaminer och betablockerare. Apoteket var fullt – smockfullt, massor av folk väntade på sin tur, och gubben talade i telefon. Vid hennes kassa! Leendet vek inte en nanosekund från hennes ansikte, kom ihåg, konkurrensutsatt, men jag såg den inre striden. Den RASADE. Jag såg vad hon tänkte – att detta aldrig skulle kunnat hända på ett statligt apotek.

Men inget kunde stoppa honom. Han var fostrad i en tid då artighet var en dygd och recept eller inte, han tänkte inte klicka nån, den saken var uppenbar. Mannen, säkert 90-plus, pigg och kry, men med käpp som han vilat stadigt mot disken därinne på apoteket, drog fram som en titan i trots mot tidshetsen. Han krossade tid-rumbarriären, han vägrade känna det alla kände. Han stod stark. Och ostressad.

Och han pratade.

Bråttom? ”Nej då, inte farligt alls”.

Nånstans vid ”Stekt strömming? Det blir jättebra, det tycker jag är jättegott, det ska bli så trevligt”, kunde jag inte låta bli att skicka honom en mental kärleksvåg – han var ju en livs levande rebell. Visst, kanske 90-plus, men mobil hade han och svarar i telefonen, det gör man. Fuck stressen, liksom. Han blev min hjälte, den där mannen. Tills jag en dag snabbade mig in på en myndighet för att leta efter en handling. Det var en myndighet av det där slaget där man inte kan drälla in och söka själv. En myndighet där datorer är viktiga saker, med en datormaskinist som kör dem. Så jag berättade för datormaskinisten vad jag letade efter. Jag berättade också att jag bara ”hade fem minuter över”, och att det ”inte behövde ta hela dagen”. Min sökhjälp, datormaskinisten, drog ut en byrålåda, lät pekfingern svepa över en lååååång rad sifferkolumner, sökkategorier, på ett väl tummat och inplastat papper, fastnade för en av dem, som han med sömngångaraktig säkerhet knappade in i sökrutan på datorn. Han fick 967 träffar. 967. Han öppnade den första, för att se om det var handlingen jag letade efter. Det var det inte. Jag insåg, lätt panikslagen, att det fanns 966 till att öppna. Och jag tänkte på den där stackars farmaceuten. Vardagsstressen. Den.

Mats H Ljungqvist

Relaterade artiklar
Fler artiklar