Det handlar om att komma undan

KRÖNIKA På kort tid har jag varit mycket i skolvärlden. Nu måste jag nog ta lite paus från den. För min del handlade skoltiden mest om att komma undan.

Den känslan fick jag även i veckan när jag var på sonens och dotterns föräldramöte. Håll ner huvudet, ställ inga frågor i onödan (jag ställde inga alls). Då kommer du undan. Det är i varje fall min taktik och den har funkat i 41 år.

”Någon som vill sitta med i brukarrådet?!” Titta ner i golvet, fingra lite på mobilen, se ut som att du är någon annanstans, tills någon annan räcker upp handen och du kan andas ut. Samma sak gäller vid anordnande av disco. Jag högaktar verkligen folk som tar sitt ansvar och ställer upp som klassmamma, i brukarrådet, föräldrarådet och som partyfixare. Klassföräldraskap är ett kall som vissa föds med. Andra står helt handfallna.

Punkten övriga frågor är alltid brännhet. Här är ingen fråga för liten för att dryfta. Ni vet hur det är. Man är precis på väg att lyfta från stolen – så kommer en fundering till. Ska säga att vi på skolan i Åsa skötte oss bra. Mötena är perfekt uppstyrda, det finns betydligt värre.

Som när man varit på kurs en hel helg. Den är på väg att ta slut. Man har fyllt i utvärderingen om att rummen var bra och lokalerna var fina. Man vill hem. ”Någon som har något annat innan vi slutar?” Det kan komma precis vilken fråga som helst. En av favorit jag minns:

”Vad händer om man inte får något kvitto från pumpen på bensinstationen?”

”Du kan fota av pumpen”, sa den trötte kursledaren, som inte var helt förberedd på frågan.

”Det är fotoförbud på bensinstationer”.

Jag knyter näven i fickan, borrar ner huvudet i golvet. Det handlar om att komma undan.

Sån var skoltiden till viss del för mig. Jag lärde mig läsa när jag var fyra. Jag var en av de bättre i klassen fram till åttan. Då gick de andra förbi. Jag formtoppade för tidigt med andra ord.

När sonen häromdagen simmade i Fjärås var jag där och kollade. Minns hur jag och kompisen i samma simhall försökte lura läraren genom att gå på botten. Hans dom var omedelbar:

Eller när man skulle ”springa slingan”, mördande tråkigt. Vi hade ett ställe i skogen där man kunde gena, utpekat av tidigare elever. Där satt samma idrottslärare, Gonera, på en pall och väntade. Den skammen.

Eller när man på musiken körde med fusk-G och höll gitarren under bordet så att läraren inte skulle se.

Mina betyg har jag sällan visat för någon.

”Vad hade du för snitt?” undrade far och mor vid ett tillfälle.

Tre och noll, drog jag till med. I själva verket hade jag 2,8. Kompisen hade däremot 2,9. När min far frågade Jonas om hans betyg så berättade han stolt vad han hade. ”Det var inget vidare”, skämtade farsan.

”Det var ju bättre än Tobbe i alla fall” svarade Jonas, som inte visste att jag hade dragit en rövare.

Det handlar om att komma undan. Ibland går det, ibland inte.

Tobias Sandblom