Jodå, visst är det Mats H Ljungqvist bakom trummorna.

Det är aldrig för sent att ha en lycklig ungdom

 KRÖNIKA

”Vad kallar man nån som gillar att umgås med musiker? – Trummis.”

”Vad kallas en trummis som gör slut med sin flickvän? – Hemlös.”

”Hur ser man att trumpodiet på scenen står rakt? – Trummisen dreglar lika mycket i båda mungiporna.”

Det finns tusentals trummis-skämt därute.

Trummisar är helt enkelt en av de mest föraktade musikerkategorierna som existerar. (Ni ser vad jag gjorde där, va?)

Jag är gammal trummis. I unga år la jag inte så lite tid, kraft och pengar på att spela trummor. Replokal, pudelfrilla, skinnbyxor, bära grejor, spelningar, sena nätter, been there, done that. Jag åt, andades och levde trummor. De sista resterna av trumset och utrustning såldes för att betala barnvagn, skötbord och helt annan utrustning där nånstans i början av 90-talet. Vi blev mamma och pappa, jag och kärestan.

Och livet gick vidare. Som det gör. Jag blev en före detta trummis. Och det var rätt okej. (men eftersom jag uppenbart inte fått nog av omgivningens förakt utbildade jag mig till journalist. Det finns skämt om oss också. ”Vad kallas 500 journalister på havets botten? – En bra början.”)

Men trumspelandet låg på hyllan. Borta. Utraderat. Tills i slutet av 00-talet. Det var som en scen i Blues Brothers. En gammal kompis från östra Mölndal ringde. ”Vi ska sätta ihop det gamla bandet, vi har en spelning, men ingen trummis. Är du på?”

”Japp”. Det fanns inte en nanosekunds tvekan i min röst. Jag blev, faktiskt, förvånad själv. Sen gick allting mycket fort. På bara några dagar hade jag varit på Öckerö, köpt ett urbilligt gammalt Pearl-set, skruvat ner det i beståndsdelar, renoverat, och skruvat ihop. Jag hade bevakningar på Blocket, och reste mig en gång bokstavligen ur redaktionsstolen för att åka till Trollhättan och köpa tre premium-cymbaler av en dödsmetall-trummis som ”inte gillade att träffa folk”. Jag tog med kärestan till Lilla Edet-skogarna för att begagnat-fynda en DW 5000-fotpedal och jag spelade trummor. JÖSSES, vad jag spelade trummor. Det är, som bekant, aldrig för sent att ha en lycklig ungdom. Problemet var att den där gamla östra Mölndal-kompisen, han med bandet som fått en spelning, han hade ju med åren blivit nån slags offentlig person på hemmaplan. Tänk lite som om Hans Forsberg, Eva Borg eller nån annan politiker i Kungsbacka skulle satt ihop sitt gamla tonårsband. Den där spelningen som från början lät lite kul, det kom MASSOR AV FOLK. Och då blev det rätt uppenbart att man inte är 20 längre. Att det var några år sedan man obekymrat kastade iväg Toto-trummisen Jeff Porcaros klassiska Rosanna-komp, denna trumspelandets Heliga Graal, där så många är kallade, men så få utvalda.

Det blev, förfärande tydligt, att man hade de bästa åren bakom sig. Vi gjorde, under några år, fler spelningar. Det sägs att det var flera tusen och tittade på den sista, när vi spelade förband till alldeles riktiga artister. Helt ärligt så minns jag mycket lite. Jag slutade äta ungefär en vecka innan. Rampfeber is a bitch, mina vänner. I höstas köpte jag ett digitalt trumset. Det har digitalt lagrade trumljud, massor av dem, och ibland på kvällen sätter jag på mig hörlurarna och försöker spela Rosanna som Jeff Porcaro. Det går så där.

I övrigt är jag återigen journalist och före detta trummis.

Men jag gillar fortfarande att umgås med musiker.

Mats H Ljungqvist

Relaterade artiklar
Fler artiklar