"Hemma har alltid varit där jag befinner mig just nu", säger Ursula Nygren, tidigare ordförande för Röda Korset i Kungsbacka. Och fortfarande minns hon familjens dramatiska flykt från öst till väst under kalla krigets första år på 50-talet. Foto: Mats H Ljungqvist

Ursulas familj flydde från öst till väst

När Ursula Nygren var bara sju år gammal flydde familjen från öst till väst i efterkrigstidens Tyskland. Det kom att prägla hela hennes liv. Bland annat bestämde hon sig redan då för att hjälpa andra.

–Jag lovade att blir jag rik eller gammal ska jag jobba för Röda Korset, minns hon idag.

Vi träffas i lägenheten med utsikt mot en av innerstadens alla pittoreska innergårdar. Ursula, som idag lever ett lugn pensionärsliv, satt i många år som ordförande i Kungsbackas Röda Korset. Och hon berättar helt osentimentalt om familjens dramatiska flykt från ett Östtyskland i Sovjetunionens grepp 1953. Då hade känslorna svalnat mellan de allierade som bara några år tidigare betvingat Nazityskland. Det kalla kriget hade börjat och gränserna mellan östra och västra Tyskland bevakades allt hårdare.

– Jag har väldigt klara minnen av hur vi lämnade östra Tyskland, säger hon och berättar att hon som barn först uppfattade alltihop ”nästan som en utflykt”.

Vid tiden för flykten låg Ursula på sjukhus och behandlades för hepatit, en av de sjukdomar som var vanliga i det karga och härjade Östtyskland. Hennes pappa dök plötsligt upp för att hämta hem henne och berättade att hela familjen skulle ut på en resa.

– Jag tyckte bara det lät spännande. Men när vi kom hem var allt upp och ner och bara en timma senare satt vi på tåget till väst, berättar Ursula.

Fadern hade efter kriget suttit fem år i Sovjetiskt fängelse. Nu satsade han allt på att få familjen till Västberlin, i hopp om ett bättre liv. Idag säger Ursula att hon insåg allvaret först när beväpnad rysk militär gick igenom tåget för att kontrollera papper och biljetter.

– Jag såg på mammas ansikte att hon var spänd. När militären lämnat kupén brast allt, då började hon gråta, berättar Ursula.

Den första tiden i Västberlin blev närmast omskakande för den unga Ursula.

– Jag minns jag såg ett skyltfönster med frottehandukar. Jag tyckte det var helt fantastiskt, ljuset och färgerna, minns hon.

Ett lika starkt minne är den soppa familjen serverades i flyktinglägret.

– För oss som kom från öst var det något enastående. Vi hade letat rotfrukter på åkrarna, nu fick vi en soppa med en fettrand, den var så god, säger Ursula.

Men den kanske mest livsavgörande händelsen blev ett hjälppaket från Red Cross USA, ”med de finaste leksaker jag sett”. Att människor hon aldrig träffat var så snälla att de skickade hjälp från andra sidan Atlanten rörde den unga Ursula.

– Då bestämde jag att blir jag någon gång rik, eller gammal, så ska jag jobba för Röda Korset, säger hon.

Familjen bodde i flera år i flyktingläger, ibland bara med en filt för att avgränsa till andra familjer på flykt, innan de fick sin första egna lägenhet i Hagen i Westfalen. Den låg i bottenvåningen på ett utbombat hus, men för familjen blev den det första riktiga hemmet efter flykten. Ursula och hennes systrar fick hjälpa till med att tjäna pengar. I staden pågick en intensiv återuppbyggnad och mycket material återanvändes.

– Vi barn borstade rent tegelstenar från rasmassorna och fick en pfennig, det motsvarade kanske ett öre, för varje sten som gick att använda igen. Men känslan av att tjäna pengar var någonting stort, säger Ursula.

Till Sverige kom hon först på 70-talet. Då var Ursula nybliven änka och hade bestämt sig för att flytta till USA. Först skulle hon bara ta båten en sista gång till Sverige, för att säga hej då till några vänner.

– Men som det ofta är i livet kom någonting emellan. På båten träffade jag en före detta, och sen gick det som de gick, skrattar Ursula.

Så USA-flytten ställdes in, och i stället gifte de sig och flyttade till Sverige. Först bodde paret sju år i Dalarna, men några år in på 80-talet gick de skilda vägar. Ursula bosatte sig i Kungsbacka och har blivit kvar ända sedan dess.

– 1986 flyttade jag tillbaka till Tyskland, men mina döttrar trivdes aldrig riktigt, de ville ”hem till skogen”. Så jag fick ge mig och vi flyttade tillbaka igen till Sverige, berättar Ursula.

När yngsta dottern skulle studera i Köln gjorde Ursula ett nytt försök att flytta till sitt forna hemland. Det höll i tre månader.

– Ända sedan vi flydde, då jag bara var ett litet barn, har jag känt att hemma är där jag befinner mig just nu. Och min lägenhet här i Kungsbacka är min borg, säger Ursula.

För även om andra världskriget känns långt borta, så vittnar Ursula Nygrens levnadsöde om krigens konsekvenser. Men den som tror att hon bär ett agg mot det forna Sovjet, eller mot DDR, tar fel.

– Jag tycker synd om alla som tvingades leva i DDR, och alla ryssar jag träffat har varit jättefina människor. Problemen i världen skapas alltid av ledarna i toppen, inte av de vanliga människorna.

Och när yrkeslivet var över kom chansen att infria löftet som Ursula gett sig själv redan som barn. Via en bekant började hon jobba som volontär för Röda Korset. Engagemanget växte och till slut valdes hon till ordförande för hela kretsen.

– Jag var bland annat nere i Etiopien där Röda Korset drev ett vattenprojekt. Det var helt fantastiskt att möta kulturen och människorna där, de lever ett enkelt liv under enkla förhållanden. Men sista gången vi var nere blev jag också ledsen. Då var det tydligt hur det pågår en vit aggression för att komma över naturresurser. Kineserna bygger motorvägar som skövlar byar och tvingar nomader att flytta. Det var ledsamt att se, säger Ursula.

Totalt blev det sju år som ledare för Röda Korsets verksamheter i Kungsbacka.

Idag är båda barnen vuxna. En av döttrarna bor kvar i Kungsbacka, den andra finns i Billdal inte långt från kommungränsen. Och Ursula har fem barnbarn som hon träffar så ofta hon kan.

Fortfarande gör hon volontärpass på Röda Korsets Second Hand-butik men mycket av tiden går annars åt till att måla. Olja och akryl, med abstrakta motiv. Och färger. Massor av färger.

– Kanske är det för att det fanns så lite av dem när jag var barn. Det känns som att då var allting bara grått, svart eller blått. Jag tror det är därför jag älskar starka färger när jag målar, säger Ursula med ett leende.

Mats H Ljungqvist

0300-519 83

mats.h.ljungqvist@kungsbackaposten.se

Ursula Nygren

Ålder: 72 år

Bor: Lägenhet i Innerstaden

Familj: Två vuxna döttrar, fem barnbarn

Intressen: Konst och musik, framför allt klassisk musik

Aktuell: Tidigare Röda Korset-ordförande i Kungsbacka

Relaterade artiklar
Fler artiklar