Sofia Larsson slåss för husen från förr

Jobbet som kommunantikvarie innebär mer än att bara K-märka gamla hus för att skydda dem från rivning. Sofia Larsson tog över tjänsten 2015, efter en företrädare som ofta slogs på barrikaderna och blev en offentlig person i samhällsdebatten. Själv har hon valt en lite annan strategi. – Mycket handlar om att ha en dialog om vad som är värt att bevara, säger hon.

Vi ses på ett av innerstadens caféer, nästan vägg i vägg med kommunantikvariens kontor i turistbyråns lokaler i gallerian. Över en kopp te berättar Sofia Larsson om jobbet som Kungsbackas värnare av gamla skyddsvärda miljöer, men också om arbetet med att blicka framåt i en kommun som växer med minst tusen invånare om året.

Nu är du tre år in på jobbet som Kungsbackas kommunantikvarie – blev det som du trodde?

– Ja, det blev det och jag måste säga att det är en väldigt rolig tjänst. Jag får komma ut mycket och se alla vackra miljöer som finns i Kungsbacka. Äskhults by, Tjolöholm eller som nu senast Ölmanäs slott, där tre studenter ska göra en kulturmiljöutredning av byggnadens historia, som kan ha anor från medeltiden.

Vad jobbar du med just nu?

– Precis innan vi sågs så satt jag och tittade på förslag till gatunamn på en ny väg i Åsa. De brukar skicka dem till mig som en slags kvalitetssäkring, men det har aldrig hänt att jag haft några åsikter. Det är nog mer för att ha koll på att namnen stämmer med platsen och platsens historia. Men en stor del av arbetet handlar om att göra hembesök och prata med fastighetsägare. det kan vara någon som köpte ett hus och sökt bygglov för att bygga ut. Då kan jag vara ett bollplank och det är väldigt roligt att ha den dialogen. Vad är värt att bevara och hur gör pengarna nytta på bäst sätt. Det finns ett intresse idag för att ta hand om och bevara det gamla.

Men vad händer om du säger att ”rör inte detta, det måste bevaras”? Kan inte det upplevas som en dödskyss för en fastighetsägare som bara vill riva och bygga nytt?

– Då försöker jag förklara att det går att renovera varsamt, att man kan välja bra hållbara material och att det finns människor som söker sig till den gamla charmen, att det är en miljö som kan generera mer pengar. När det gäller fastighetsägarna så har det skett en generationsväxling. I dag är det moderna sättet att förvalta att husen eller kvarteret har en tydlig identitet och historia som man tar hand om. Det finns ett värde i den upplevelsen, att en plats har en själ.

Några skolbarn fick i ett projekt ta fram Kungsbackas själ, och kom fram till att den låg i innerstaden, med låga hus och ån som flyter stilla genom staden. Är det Kungsbackas själ?

– Det är en svår fråga. Kungsbacka är ju så mycket, det är Vallda, Särö, Åsa och så många olika platser, som alla har en alldeles egen historia. Men handlar det om Kungsbacka stad så är ju den låga träbebyggelsen i innerstaden, småskaligheten, det man tänker på när man tänker Kungsbacka. Det är nog därför vi ofta talar ”lilla Kungsbacka”, det gör det svårt med identiteten, för Kungsbacka är trots allt en ganska stor kommun. Men vi ska vara varsamma med innerstaden, tycker jag.

Ändå talas det om tio-våningshus intill Hotell Halland och om fyra våningar i ett nytt Facklan-hus på torget. Är det för mycket för ”lilla Kungsbacka”?

– Jag har inga problem med höga hus, men det är inte bra att bygga högt bara för sakens skull. Gör nåt intressant av det i stället. Och flera våningar på Facklan innebär ju att det skulle skjuta i höjden jämfört med resten av bebyggelsen i kvarteret. Vi får väl se vad fastighetsägaren kommer fram till.

Att vara kommunantikvarie i så expansiv kommun, tusen nya invånare om året och det byggs precis överallt, är det lätt eller svårt?

– Allt jag gör handlar ju inte om det som är gammalt, en stor del av mitt arbete går ut på att blicka framåt. Jag har mycket kontakt med samhällsbyggnadskontoret och med stadsarkitekten och jag vill vara med så tidigt som möjligt i processen. Det handlar om att ha en helhetssyn, bygg bra, med bra miljöer och bra material. Sedan är det klart att jag tittar på vad som står där sedan innan, hur det passar in och om det ska bevaras.

Vad får absolut inte röras?

– Alléskolan. Snart börjar planarbetet och det är ett superintressant område, nära ån och med klara kopplingar till innerstaden och i det arbetet är Alléskolan rivningshotad. Men det är en fin 50-talsbyggnad, en av få i Kungsbacka och den skulle passa in bra i en mix med den nya bebyggelsen som planeras. Annars får vi bara 2020-hus i staden och det behövs en mångfald. Jag tycker man ska se Alléskolan som en resurs, gör nåt spännande av den i stället för att bara riva den. Vad är vitsen med det? Det där är en demokratisk fråga, vilken stad vill vi ha?

När nya kvarteret Valand skulle byggas så sparades den så kallade Gula Villan, ett oansenligt 30-talshus i trä. Kritikerna menade att det också borde rivits, och att det inte var mycket att spara?

– Jag tycker att det blev jättefint sedan Aranäs renoverade upp det. Nu blir det någon slags länk till platsens historia och jag tror det är bra att kvarteret Valand inte bara kommer att bestå av 2020-hus.

Nya parkeringshuset är minst sagt omdebatterat?

– Jag har inga stora bekymmer med det. Det har en egen identitet och det är början på något nytt, jag tycker det fungerar bra.

Varför väcker modern arkitektur och gamla hus så starka känslor?

– För att alla har en relation till dem. Jag är med i Facebook-gruppen Kungsbacka då och nu, och det är bara att titta på engagemanget där. Varje bild som läggs upp där får en massa kommentarer och reaktioner, man minns hur det var förr, när man var liten och växte upp. Det ger en känsla av identitet, en känsla för var man hör hemma.

Byggherrarna var ofta kritiska till din företrädare, Wivi-anne Reit. De menade att ”kommunantikvarien vill spara allt, Kungsbacka blir som Äskhults by, bara en massa gamla trähus och inga människor”. Vad tror du det säger om dig?

– Ingen aning och det spelar ingen roll. Det är bara att jobba vidare efter den agenda man har, att vara en resurs för att ta fram historien och potentialen i gamla byggnader som är värda att bevaras.

Du är en betydligt mindre offentlig person än Wivi-anne, som ofta förekom i debatten och tog plats i nyhetsmedia. Är det ett medvetet val, att verka i det tysta?

– Jag jobbar nog lite på ett annat sätt och vill inte placera mig för mycket på ena eller andra sidan i debatten. Däremot tycker jag att det är viktigt att vara ute och informera om mitt arbete. Jag är ofta ute på till exempel skolorna och berättar om vad en kommunantikvarie gör.

Sista frågan – har du nåt eget smultronställe, nåt särskilt fint och vackert som du vill lyfta fram i Kungsbacka?

– Då måste jag får svara Vallda Sandö. Det är ingen byggnad, men en fantastiskt vacker plats med underbar natur. Där gillar jag att promenera med hunden och bara andas frisk luft, då mår jag bra.

Mats H Ljungqvist

0300-519 83

mats.h.ljungqvist@kungsbackaposten.se

Sofia Larsson

Ålder: 46.

Bor: ”Praktiskt 70-talshus i Vallda”.

Familj: sambo med Jan Kylberg, barnen Filip, 15 och Alice, 10.

Aktuell: Kommunantikvarie i Kungsbacka kommun.