Folk Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma

De sjuka sova på IVA-vård

djupt i sin Covid-dimma

Månen vandrar sin tysta ban

Lysrörens sken mot plastig gran

Lysrörens sken från taken

Endast sköterskan är vaken.

Står där så grå mot en sjukhusdörr

grå mot den vita driva

Tittar, som många nätter förr

ut över salen på IVA

Tittar på lidande, isande smärta

fylls av mörker, av djupaste svärta

Hur hon ska orka – en gåta

när allt hon vill är att gråta

För sin hand genom otvättat hår

skakar så av sig det sköra

Nej, den gåtan är inte svår,

då ”orka” är allt hon kan göra

Slår så, som alltid, inom kort

sådana tunga tankar bort

Det duger ej att blunda

då hon går på sin nattliga runda

Går till sängar, till maskinernas brus

läser av alla värden

aldrig så blekt är månens ljus

som är det i denna världen:

glömskan av våren när julen är här,

och vi samlas från fjärran och när.

Mannen hon lutar sig över,

är glömskan som hon nu söver.

Tyst är salen och orken är slut.

Livet där ute briserar.

Vår arrogans gjort läget akut,

och vi fortsätter nonchalera.

Sköterskan lyssnar på larmets siren,

och blodet rusar i varje ven

Hon undrar ej ”vem”, men ”hur många”

hon undrar ”var i salen”, den trånga.

Midvinternattens köld är hård,

lysrören gnistra och glimma.

De sjuka sova på IVA-vård,

och hon jobbar timma efter timma.

Neonljus från en indikator

Lysrörens sken på respirator

Lysrörens sken i taken,

endast sköterskan är vaken.

Victoria Forsberg