Sjukdomen förändrade Håkans liv

Krögaren Håkan Hansson satt i bilen på väg ner till Frillesbergs pensionat när högerarmen plötsligt föll ner och blev kraftlös. Ett par timmar senare låg han på intensiven, halvsidigt förlamad. Idag, fem år senare, är han tillbaka och jobbar halvtid. – Stroken förändrade allt, säger han.

Håkan Hansson tar emot i kockrock när vi ses nere på det lilla vackra pensionatet i Frillesås. Frukostgästerna är precis avslutade. Om bara några timmar ska han börja förbereda middagsmaten. Men numera, fem år efter stroken, jobbar han bara halvtid.

– Jag orkar inte mer än så. Alla som drabbats av en stroke får något som kallas hjärntrötthet, mer eller mindre. Ibland mår jag jättebra, ibland kan jag bli jättetrött efter fem minuter av alla intryck, det är dagsformen som avgör, berättar han.

Men historien börjar egentligen på senhösten 2013. Håkan och sambon Merja Leinonen hade tillsammans köpt Frillesbergs pensionat. Sedan tidigare drev de en populär lunchkrog i Gårda. Tanken var hela tiden att köra på med båda verksamheterna och det var i bilen på väg från Gårda och ner till Frillesås som Håkan drabbades av de första symptomen.

– Jag var på väg med mat och andra varor i bilen och skulle svänga av motorvägen när jag plötsligt kände att högerarmen föll ner. Jag begrep inte vad som hände, men jag lyckades ändå baxa in maten när jag kom fram till pensionatet, minns han idag.

När allt var klart sade Håkan till Mirja att ”han mådde lite skumt” och gick och lade sig för att vila. Två timmar senare vaknade han – utan att må bättre.

– Jag ringde sjukvårdsupplysningen. När jag berättade vad som hänt sade de bara ”ge luren till någon annan, ambulansen är på väg”, berättar Håkan.

Det var i ambulansen som Håkan första gången hörde ordet ”stroke”, när ambulanssjukvårdarna höll kontakten med akutintaget. Och i efterhand har han fått höra att hans blodtryck var så högt att det knappt gick att avläsa, mätaren slog helt enkelt i taket.

Bara 51 år gammal hade Håkan drabbats av en hjärnblödning som gjorde honom halvsidigt förlamad på högersidan av kroppen. När han kom till sans igen låg han uppkopplad på intensiven, med slangar och monitorer som övervakade hans funktioner.

– Det var minst sagt en otroligt konstig upplevelse. Jag var 51 år gammal och hade fram till dess inte haft några som helst varningstecken. Men jag jobbade som kock i en egen verksamhet och vi hade upp mot 250 lunchgäster varje dag. Sedan köpte vi Frillesberg och körde båda två samtidigt. Det är inte lätt att carpe diem när du har egen business, gästerna ska ha sin mat. Men när jag ser tillbaka idag så minns jag att jag var otroligt trött under den perioden, säger han.

Rehabiliteringen blev både lång och kämpig, men snart kunde Håkan ta sig fram med gåstol. I princip alla kroppsfunktioner på högersidan var han tvungen att erövra på nytt.

– Så småningom fick jag börja arbetsträna på 25 procent, väldigt försiktigt i början. Jag fick hjälp av landstinget med en specialstol så att jag kunde sitta i källaren här nere. Jobbet var att mangla och vika handdukar. Samtidigt var det ett bra sätt att hålla igång kroppen, säger han.

Under hela Håkans sjukdom var det Merja som fick kliva in och dra det tyngsta lasset med att driva pensionat och lunchkrog.

– Det gick bra, vi hade mycket hjälp, men det var också många resor till Göteborg under den tiden, säge                    r hon.

Så här i efterhand har Håkan bara gott att säga om både sjukvården och om försäkringskassan.

– Det måste jag säga, jag fick otroligt fin vård, helt fantastisk och väldigt fin stöttning från Försäkringskassan.

Idag satsar de allt på att driva pensionat Frillesberg. Tolv rum och mysiga matsalar med både atmosfär och gott om skandinavisk hygge-känsla.

– Det var nog tur att vi köpte detta, annars vet jag inte hur det hade gått. Här kan jag jobba tills jag är trött, sedan kan jag sätta mig en stund om jag känner att jag behöver det, säger Håkan.

I framtiden planerar krögar-paret en utbyggnad, kanske med flera rum, och en sauna med relaxavdelning i den gamla ladan intill pensionatet. Merja har finska rötter och vill gärna hylla saunatraditionen.

– Men något riktigt spa blir det inte, de är alldeles för bra i Varberg. Men en bastu och relax till konferensgästerna ligger i planerna, kanske om ett år eller två, säger hon.

Och pensionatsverksamheten går bra. I takt med att nätets olika bokningssajter tar över allt mer ser Håkan och Merja ett ökande flöde av gäster som jagar det lite mindre och mysigare boendealternativet.

– Jag var tidigt ute med att marknadsföra oss på de olika nätsajterna, och framför allt efter sommarsäsongen märker vi att antalet bokningar ökat, säger Håkan.

Idag kommer gäster från både när och fjärran. Många är tekniker och annan resande personal som jobbar åt Värö Bruk eller Ringhalsverket. Andra kommer via samarbeten med till exempel skönhetsjätten Åkerbergs som har huvudkontor i Frillesås. Men andelen turister har också ökat. Cykelsuccén Kattegattleden drar in många besökare som övernattar på Frillesberg.

– Man märker direkt vilka som cyklat. Det är de som kommer in och bara måste ha en kall öl och god mat. De är trötta av allt cyklande, skrattar Håkan.

En annan kategori är amerikaner som släktforskat och hittat sitt ursprung i trakterna runt Frillesås.

– De har mycket frågor om orten och de blir nästan tårögda när de serveras klassisk svensk mat, som isterband och rågbröd, säger Håkan.

Idag jobbar han halvtid och är pensionär resten av tiden. Och han trivs som bäst i köket, eller när han får gå och måla och laga och lappa lite i lugn och ro på pensionatet. För även om han på utsidan ser ut som hälsan och friskheten själv, så finns sviterna av stroken alltid kvar på insidan.

– Jag har ju inget plåster i ansiktet eller kryckor för att gå, det syns ju inte att jag lever med detta. Men jag har lärt mig att inte vara tyst om detta och det är skönt att folk i Frillesås vet vem jag är och vad som hänt.

Du fick betala ett högt pris. Vad säger du till alla andra som stressar för att hinna med allt i livet?

– Att de ska lyssna på kroppen och inte vifta bort varningssignalerna. Det var nog mitt största misstag. Jag pratar mycket om detta, inte så att jag är någon missionär, men jag har den här erfarenheten och det blir ett sätt att leva. Samtidigt tror jag att det är ett bra sätt för mig att bearbeta min egen upplevelse. Lyssna på kroppen, vifta inte bort varningarna och se till att träna och röra på kroppen, det är mina råd.

Mats H Ljungqvist

0300-519 83 mats.h.ljungqvist@kungsbackaposten.se