KRÖNIKAN: God jul-jävel

Då var det dags igen. Jul-jäveln. Näst efter regeringsbildning och akademier måste julen vara det vi hanterar sämst. Jag har firat 32 jular och samtliga har avslutats med orden ”nästa år skiter vi i det här!”. Noll av 32 jular har dock skitits i. I stället tenderar varje jul att slå nytt rekord i konsumtion, matintag och allmän hysteri. Hur mycket jag än försöker intala mig att jag MÅSTE bryta mönstret så finner jag ändå alltid mig själv inklämd i bilen bland femton Gekås-påsar, 14 dagar innan jul. Varför blir det alltid så? Varför känns det som om något tar över min kropp så snart första advent knackar på dörren? En konsumtions-djävul som inte får ro förrän hen har spenderat ofantliga summor på julklappar, mat och pynt, som egentligen inte behövs. Och jag är inte ensam, inte det allra minsta. Tvärtom får jag trängas med typ en miljon andra köphysteriska människor. Oavsett när på dygnet jag väljer att riva av det stora julhandels-plåstret och ge mig ut i affärer så kan jag ge mig fan på att jag får trängas.

Men åter till min inledning – det här med att vi inte kan hantera högtider utan att gå fullständigt bananas, vad är grejen med det? Varför har ”måttlighet” blivit så ouppnåeligt för oss? Vi blir allt mer upplysta och medvetna om vad vårt i-landsbeteende får för konsekvenser runt om i världen, och ändå fortsätter vi att slå rekord i konsumtionsöverflöd. 11 månader om året gastar vi högljutt i kommentators-fält och lokaltidningar om allt vi måste göra för att rädda jorden: sluta flyga, sluta äta kött, cykla till jobbet, köp begagnat, plastbanta. Men så fort december kommer så är miljösamvetet som bortblåst. Då har vi inga som helst problem att boka Thailandsresor, köpa den största julskinkan vi kan hitta och fylla julklappssäcken med Bisfenol A. Det är ju faktiskt bara jul en gång om året, då får en unna sig. Om det kniper kan vi swisha en hunka till Musikhjälpen, så är samvetet rent ända till mellandagarna.

Märker ni att jag grupperar oss tillsammans nu. Ni OCH jag. Ja, jag är lika illa, jag. År efter år försöker jag gå rakryggad in i december, fast beslutsam att inte låta mig ryckas med. Men hur mycket jag än blundar lyckas jag ändå trollbindas och innan jag vet ordet av är jag halvvägs hem från Ullared med bilen full av 4 000 kronor worth of crap.

Så, hur gör vi nu? Finns det någon stödgrupp en kan gå med i? Någon detox-kur att köra? För jordklotets allt snabbare sönderfall verkar inte vara anledning nog att på allvar dra i nödbromsen. Jag vet att vi varken har regering eller akademi, och jag tror inte på Gud, men NÅGON måste väl ändå kunna bestämma åt oss, på skarpen säga åt oss att sluta. Peka med hela handen. Bestämma. Det är inte hållbart att fortsätta såhär. Låtom oss alla skandera ”nästa år skiter vi i det här!” och mena det! Annars skola vår existens på jorden bliva allt för kort. Amen.

Victoria Forsberg