KRÖNIKAN: En knapp historia

Under mina år som krönikör har jag skrivit om många hemska, negativa och tunga ämnen. Mycket sällan har jag skrivit något som varit helt igenom positivt. Därför tycker jag att det är hög tid att sprida lite ljus i höstmörkret. Jag tänker nämligen delge er en liten solskenshistoria från mitt eget liv. Eller solskenshistoria är kanske att ta i, det är knappt ens en historia. Det är egentligen bara en summering. Jag tänker tala om sjukvården. Den svenska, trygga och grovt subventionerade sjukvården. För en spottstyver kan du få adekvat vård inom rimlig tid. Det är fantastiskt bara det, att de allra flesta av oss har råd att gå till doktorn. Jag är dock inte själv en sån som springer till doktorn i tid och otid. Därför tog det också emot för mig att fatta beslutet att äntligen låta operera bort mitt navelbråck. Det som gjorde att jag inte kunde ta i på gymet utan att vara rädd för att hela tarmsystemet skulle ramla ut, och som dessutom var så fult att jag inte ville visa mig på stranden. Men, ändå gjorde jag slag i saken. (Paus för att kommentera det faktum att jag är så ytlig att jag belastar svensk sjukvård med ett FÅFÄNGE-PROBLEM när det finns de som är riktigt sjuka.) En månad och två mycket desinficerande duschar senare var det så dags att lägga sig under kniven. Jag skulle opereras på Kungsbacka sjukhus (bara det – jag behövde inte ens lämna kommunen). I min tankevärld var dock operationen på Kungsbacka sjukhus ett underbemannat undantag där stressade stafettläkare dök in och skar upp morfinstinna patienter, på väg till nästa utryckning. Döm då om min förvåning när avdelningen kryllade av personal. Jag fick en egen säng, som var bara min. Under väntetiden kom inte mindre än tre sköterskor till min undsättning och berättade om operationen och det efterföljande uppvaket. Även operationsläkaren själv gav en pedagogisk redogörelse kring ingreppet. Jag fick ställa alla mina frågor och har aldrig känt mig tryggare. När jag vaknade två timmar senare var allt klart. Därefter följde total uppassning. Fika, smärtstillande, sköterskor som såg till att jag mådde bra. Alla var vänliga, log och tog sig tid. Jag var i ett morfinrusigt himmelrike och har sällan känt mig så omhändertagen. Efter lunch bedömde man att jag kunde gå hem, med brasklappen om att ringa direkt om något kändes konstigt. Och så var det över.

Kostnad för mig: 300 kronor. För detta fick jag en ny mage och ett förstärkt förtroende för att vi har oslagbart bra sjukvård. Och det är det den här krönikan handlar om: hur billigt det kan vara att ha det så bra. Hur mycket våra skattepengar faktiskt gör nytta. Något glädjande nu när allt är oktober. Och vill man gräva, så varsågod. Här finns mycket att vända och vrida, många andra perspektiv läsa in. Allt kan såklart bli mycket större än vad tanken var från början. Vilken tur då att det här knappt ens var en historia.

Victoria Forsberg