Victoria Forsberg, krönikör.

KRÖNIKAN: 6 going 13

För drygt tre år sedan skrev jag en krönika om hur det var att leva mitt i den värsta treårstrotsen. Vad jag inte visste då var att det några år senare väntade en, om möjligt, ännu värre fas. Jag hade hört talas om den – sexårstrotsen, lilla tonåren – men aldrig hade jag kunnat förutspå att min harmoniska femåring skulle tas över av tonårs-djävulen. Lilla tonåren är verkligen vad de heter: ena sekunden våldsamt kaxig och uppkäftig för att i nästa sekund förvandlas till en 1.30 lång bebis som grinar otröstligt för att det är slut på kaviar i kylen. Addera total brist på kontroll över orimligt långa ben och armar och voilá: en sexåring är född.

Med det bleknande minnet av treårstrotsen i ryggen så kan jag utan tvekan meddela att sexårsdito är något i hästväg. En sexåring betydligt mer medveten än en treåring. Hen snappar upp precis allt och tvekar inte att vända det emot dig. I vårt fall har sonens favorituttryck senaste året varit ”jag bryr me´nte!” Kan användas på ALLT.

”Du kan inte gå ut utan mössa, det är vinter!” ”Jag bryr me´nte!” ”Ät upp din middag annars kommer du att vakna i natt och vara hungrig. Igen.” ”Jag bryr me´nte!” ”Stäng av paddan NU annars blir det padd-förbud resten av veckan!” ”Jag bryr me´nte!”. Det värsta är att det inte går att sätta något emot. INGET biter på en sexåring. Inte ens hot om förbud och konsekvenser. Under en period hade sonen både iPad-, TV- och kompisförbud samtidigt och jag kan ärligt medge att det var en av de värsta perioderna i livet hittills. Mitt liv, alltså. Tänk er själva – en uttråkad, rastlös unge utan koll på sina kroppsdelar som plötsligt inte får göra NÅGONTING för att hålla sig sysselsatt sig och som helt saknar förmåga att roa sig själv. Det var tortyr.

Sedan har vi ju det där med svamp-effekten: en sexåring suger åt sig intryck som en jättelik badsvamp. Och i samband med att en ny värld i form av YouTube öppnat sig så har en helt ny vokabulär och en massa idiotiska upptåg plötsligt slagit rot hos ungen. ”Vad tittar du på?” ”Dom spränger en vattenmelon med en Nerf!” ”Va? Nej, stäng av det där genast!” ”Men jag ska bara kolla när dom spränger!” ”Stäng av nu annars blir det förbud!” ”Men ÅH varför är du så elak jag får aldrig göra nåt kul nu går jag upp till mitt rum och du kommer INTE dit!” Stampa i trappan. Smäll i dörren. End scene.

Nej, lilla tonåren var något vi aldrig kunnat förutspå och vi blev riktigt tagna på sängen av den attityd som kom med sexårspaketet. Nu har sonen tack och lov fyllt sju och vi väntar med spänning på att den värsta trotsen snart ska mattas av. Dessutom kommer jag inte att kunna fortsätta hänga ut min son i lokalpressen på det här sättet mycket länge till, för i takt med hans att hans läs- och skrivkunnighet och tekniska färdighet utvecklas så lär han snart göra memes av mina krönikor. Tur att man har en 1,5-åring också. Hon är för liten för att förstå något ännu.

 Victoria Forsberg

Relaterade artiklar
Fler artiklar