Helen Soovik, inredningsdesigner och kreatör, slår gärna ett slag för att bevara det gamla. Inte minst vill hon rädda Alléskolan, som hotas av rivning.

”Alléskolan kan bli som en vingård i Toscana”

Helen Soovik är inredningsdesigner och kreatör, med säte i Kungsbackas mest centrala delar. Hon är en flitig debattör och högst aktiv influencer i sociala medier, som gillar att fundera på ”hur det som är fult kan bli vackert”. Och hon är en av dem som nu slåss hårdast för att rädda gamla Alléskolan från rivning.

– Jag brukar säga ”ut med det nya och in med det gamla”. Alléskolan kan bli den mötesplats alla saknar i Kungsbacka, säger hon.

Vi börjar med Alléskolan, för du högg direkt när politikerna började snacka om rivning. Varför?

– Jag är byggnadsnörd, jag älskar vackert hantverk, och jag fascineras av byggnadsverk från förr. Jag var nyligen på konferens i Palma på Kanarieöarna, där den lilla staden Santa Cruz har anor från 1500-talet. Fantastiskt att känna på en mur som en mästare mejslat ur sten för så länge sedan, ett vackert hantverk. Jag är mycket för det gamla, och jag gillar att bevara. Man ska inte ändra för ändrandets skull, men det gäller att se möjligheterna. Och Alléskolan är en av Kungsbacka bättre byggnader, i vackert rött tegel.

Vacker skulle inte alla hålla med om, eller?

– Ja, den kan bli det med rätt förutsättningar. Jag roar mig ofta med att fundera på det som är fult – hur kan det bli vackert? Och när jag fick höra att de ville riva Alléskolan kände jag bara ‘nej, nej, vänta lite nu’. Alléskolan skulle kunna se ut som en Toscana-gård, med en stadsodling på taket och vackra rosor längs grusgångar och kanske ett litet bageri som vätter mot ån. Gympasalen skulle kunna bli bankettsal och festvåning. Byggnaden kan bli den mötesplats alla saknar i Kungsbacka. Tänk vad fint om man gifte sig i kyrkan, tog vägen ner över norrbro och höll bröllopsfesten i en festsal på gamla Alléskolan.

Politikerna är splittrade, en del vill riva den gamla skolan, andra bevara den. Hur ska du väcka opinionen?

– Jag har luskat lite, kommunen äger fastigheten och förslaget är att den ska rivas, men det finns inget beslut. Alltså är det inte för sent. Jag har hållit på några år och pratat om detta med att bygga om skolan, och jag har sagt det här till människor inom kommunen, för att få dem att gå igång. Och jag gör ofta inlägg kring detta i sociala medier. Det är som att sätta ett frö med jämna mellanrum så att folk kan värdera idén, fantisera lite – är detta något bra?

Beslutsfattarna i stadshuset, lyssnar de på dig?

– Det handlar ju om att lobba, vara lobbyist, träffa rätt människor vid rätt tillfälle. Har man pengar kan man göra allting, men jag har inte de ekonomiska resurserna att köpa Alléskolan. Men jag kan sätta upp ett moodboard på Pinterest, bilder för att exemplifiera mina idéer kring hur det skulle kunna se ut. Nånting att bygga vidare på, att testa, fungerar,det inte så är det bara att kasta det. Men exakt hur detta ska gå vidare – den frågan äger jag inte. Jag är inte politiker.

Men du har haft politiska uppdrag?

– Ja, jag blev erbjuden att sitta som suppleant i kulturnämnden under en mandatperiod. Jag tyckte att det var ett bra tillfälle att ge något tillbaka till min kommun, och tänkte att jag kommer lära mig mycket, och trodde att jag kan väl alltid tillföra något.

Men du hoppade av politiken?

– Ja, och jag kan känna nu när jag står utanför att jag har större chans att påverka än när man var mitt i det. I politiken diskuterar man gärna saker, men svaret är ofta ‘så kan vi inte göra, så har vi aldrig gjort’.

Du syns mycket i sociala medier, håller flera olika sidor igång och driver gärna debatten där.

– Jag blev arbetslös 2009, efter att ha ritat kök i tio år, och det var hårda tider. Jag funderade mycket på vart jag skulle ta vägen. I samband med det började jag plugga byggnadsvård på universitetet, det var ungefär när Facebook slog igenom stort. Då bestämde jag att skriva nåt positivt varje dag, det ska vara roligt att läsa, kvalitet, det ska vara min karamell i skålen. Nu är jag inte på Facebook varje dag längre, men min roll är fortfarande att fokusera på det som är bra och roligt. Och det hade ju en del att göra med att jag startade företag, jag måste ju bygga mitt varumärke och bli förknippad med det jag vill bli förknippad med. Det är ett ständigt arbete, men jag vill bidra med läsvärdhet.

Tröttnar du aldrig på miljön i sociala medier. Tonläget kan vara ganska högt?

– Det skrivna ordet är väldigt lätt att missförstå, så man får väga varje ord på guldvåg. Facebook ska vara inte för mycket text och bra bild. Men om du tycker att ditt flöde är trist så tycker jag att du ska se över vad för slags människor du har i din karamellskål? Vad är det de bidrar med? Har du sådana som sprider dynga, så förstår jag att du inte gillar det.

Idag växer Kungsbacka med nästan tusen invånare om året. Går det för snabbt?

– Jättebra att Kungsbacka växer, men det intressanta är hur vi växer, hur vi fördelar personer över yta. Vi breder ut oss för mycket, jag tror vi måste förtäta mer för att trivas och umgås. Vi människor  söker oss till andra människor. Det är bara att se till sig själv – går man helst in i restaurangen som är tom eller i restaurangen som är full? Det är ett ganska enkelt svar på den frågan.

Ut med det nya, och in med gamla, säger du. Det går ju rätt mycket mot strömmen i en kommun som växer så fort som Kungsbacka?

– Vi, alltså den generationen som lever nu, är ju fostrade så, ut med det gamla och in med det nya. Min morfar eldade upp gamla möbler, vackra, välarbetade, jättefina, bara för de var gamla. Sen in med nytt och plast. Jag känner att vem har bestämt att det är bra bara för att det är nytt? Det visar ju historien, att det nya sättet bygga var ju inte så bra. Varför står sig de gamla grejorna så bra? Jag tycker man ska ha respekt för det som gamla tider har påvisat fungerar, och menar att vi behöver omvärdera det här.

Men allt var inte bättre förr?

– Vi människor har ju ett selektivt minne. Vi minns inte det som inte var bra, det är därför somrarna var fulla av sol och vintrarna fulla av snö, vi minns bara summan av våra barndomar. Det fanns alltid en tant som sålde ägg, och en som sålde grönsaker på torget, marknadsdagarna är det vi minns. Tekniken idag, ingen behöver åka till torget för att handla. Därför tycker folk det var bättre förr, det är selektiva minnen.

Läs mer:Nytt jätteprojekt hotar Alléskolan

Mats H Ljungqvist

0300-519 83 mats.h.ljungqvist@kungsbackaposten.se

Helen Soovik

Ålder: 50

Gör: Inredningsdesigner, kreatör på Kanon Designbyrå, debattör och influencer i sociala medier.

Familj: Sambo med Peter, två barn sedan tidigare äktenskap.

Bor: Bostadsrätt i Gårdskulla

Relaterade artiklar
Fler artiklar