Angående valet: Brev till alla jag känner

Hej.

Som ni vet är jag en medelsvensson. Som många av er hade jag för min överlevnads del en ganska ofarlig uppväxt. Och ända sedan dess har vi pratat om drömmar och om vardag, om våra barn och om hur allt blivit nu. Jag röstar åt höger. Jag tycker att de som välkomnas hit och begår brott bör utvisas. Jag förkastar religion och tror på vetenskapen, på att det finns två kön och att man bör vägleda kluvna unga och inte uppmuntra ambivalens. Jag gör allt för att uppfostra min son till en ödmjuk och stark man. Men nu hör jag något nytt i min närhet. Jag hör det när jag åker ”hem” till Kungsbackaområdet, och i min antagna ”hemstad”, Stockholm. Enstaka fraser om att ”man kanske ska rösta på SD ändå”. I sorlet bland vänner och bekanta hör jag saker som att ”SD är inte så dumt” och att ”det är bara unga, brottsbenägna män som kommer hit”. Det får blodet i mig att isa. Jag har besökt några av världens mest auktoritära länder. Jag har sett rädslan hos människor för att säga fel sak. På plats har jag sett hatet och dödandet mellan två olika folk i samma land. Jag har med egna armar lyft stelfrusna, skräckslagna barn på flykt ur trasiga gummibåtar vid Medelhavets stränder.

Och flera i min närhet är adopterade. De är väl för f*n lika ”svenska” som jag. Och det är inte bara män som kommer. De också, men dem jag minns mest är barnen och familjerna som flöt iland bland klipporna. Deras tårar och skrik. Deras förundran över att inte vara döda. Idag tillhör de nog de nio av tio som inte begår brott.

Jag vill inte att någon ska våldtas. Att vi, till exempel, hanterar problemet med pojkar som fördärvats av den främst afghanska våldtäktskulturen Bacha bazi är avgörande. Invandringen har skapat enorma utmaningar.

Men därifrån till att stödja ett missnöjesparti som SD, som genomsyras av avsky för det nya eller okända, är steget oändligt.

Nyligen länkade SD:s kandidat till fullmäktige i Växjö, Elisabeth Peterson, till låten ”Svenskar är vita och landet är vårt”. Hon sa att ”man ska vara född svensk och ha svenska föräldrar”.

Det handlar för f*n inte om huruvida man är svensk. Inom vilka gränser man levt. Vem man älskar. Om man är adopterad. Det som betyder något är hur vi behandlar andra människor av kött och blod. Jösses, det är sådant jag talar med min sjuåring om. ”Vem bryr sig” säger han när skillnader mellan människor kommer på tal.

Det är obegripligt. År 2018 pratar vi fortfarande om ”vad du är” och ”vad jag är”.

Jag hetsar upp mig. Man ska inte styra andras val. Men om du röstar på SD, då går något i vår relation sönder. Och jag ser inte hur vi kan fixa det sedan. Så kan vi inte försöka stärka banden mellan oss, hellre än något annat?

Er,

Staffan