Ödmans engagemang sträcker sig ända till Afrika

Per Ödman (M) satt tre mandatperioder som kommunstyrelsens ordförande i Kungsbacka och mellan 2014 och 2018 var han ordförande i kommunfullmäktige. För bara några veckor sedan lämnade han in dator och telefon, och loggade ut från politiken. Men det livslånga engagemanget för djur och natur finns kvar, han behåller uppdraget i Västkuststiftelsen och tänker fortsätta resa till Afrika tillsammans med hustrun Margareta.

Per Anders Ödman står det i födelseattesten, ett namn som i ett och ett halvt decennium basade för kommunstyrelsens arbete i Kungsbacka. Han tillträdde på den posten under en turbulent tid i partiet, men skapade snabbt en borgfred som gav arbetsro i stadshuset. Jobbet som tandläkare fick han helt enkelt skjuta åt sidan när politiken kallade. Totalt blev det fyra mandatperioder i maktens korridorer.

Men precis som Tage Erlander så gick Per Ödman snabbt ner till kommunkontoret för att lämna in jobb-dator och mobiltelefon, så snart kommunfullmäktige valt en ny ordförande.

Hur kändes det, att lämna in och logga ut?

– Det kändes helt okej. Jag har ju valt detta själv och talat om att jag kommer att lämna de flesta av mina uppdrag. Jag behåller ett – jag fortsätter i Västkuststiftelsen, som har hand om naturreservat i Västsverige.

Varför just det?

– Jag har alltid haft ett engagemang för djur och natur, ända sedan jag var liten. Det ligger mig varmt om hjärtat och jag tycker det är roligt, så jag fortsätter gärna.

I det arbetet kan Ödman hävda flera politiska segrar, där han var med i arbetet för att lösa upp knutar, både mellan region Halland, Kungsbacka kommun och Västra Götalands-regionen. Inte minst har det gällt hur mycket regionerna ska vara med och betala för naturreservatens skötsel, som är långt från gratis.

Nu ser han fram emot en rensad kalender och massor av ledig tid.

– Jag har en fru, barn, barnbarn och jag har en hund, så det ska bli skönt att kunna ägna mer tid åt familjen, säger han.

Vad kommer du inte att sakna från politiken?

– Journalister (skratt). Nej, det jag inte kommer sakna är att vara en offentlig person. Det finns baksidor på det och då talar jag om att det funnits tillfällen då jag utsatts för hot på grund av min roll som politiker. Det kommer jag inte att sakna.

Vi vänder på frågan – vad kommer du att sakna efter nästan 30 år i politiken?

– Att vara med och påverka samhället i det jag ser som en positiv riktning, det kommer jag nog att sakna. Jag kom in i politiken via ett engagemang i hem och skola-föreningen, och Margaretas irritation över politiker som inte läser handlingar innan möten. Det var nog då jag upptäckte att allting hänger ihop. Skolan, gator och vägar, äldreomsorg, det finns bara en viss mängd pengar att jobba med och alla är beroende av varandra.

Samtidigt är det svårt att prata med Per Ödman utan att komma in på Afrika. Han och hustrun Margareta har ett mångårigt engagemang på kontinenten, som tagit dem på resor till både Sydafrika, Tanzania och Kenya.

– Egentligen började det med att Margareta var aktiv i Onsala församling, som i många år haft kontakter i Sydafrika. Till slut sade Margareta att ‘vi åker ner själva och ser hur det är’. Vi tog semesterkassan och åkte till Sydafrika, säger Per Ödman.

Paret fick träffa ledande personer i Inkatha Freedom Party, de var med och fick se fadderverksamheter och barnhem för barn med funktionshinder. Det startades upp massor av projekt tillsammans med lokala grupper och Onsala församling genom Margareta, minns Per Ödman idag.

– Vi var till och med inne och ockuperade en domstol, därför att en skola behövde lokalerna bättre för en grupp kvinnor som bland annat sydde skoluniformer. Pengar till materialet kom från Onsala, säger han.

Men kärleken till Afrika bet sig fast och paret Ödman har varit ständiga och återkommande besökare på kontinenten.

– Jag tror att vi nog varit nere i stort sett varje år sedan apartheid-regimen föll, säger han.

De har träffat och bott med massaier, ett av Afrikas få kvarvarande nomadfolk, och de har besökt nationalparker och varit med i projekt för att rädda geparder, ett av de snabbaste kattdjuren som finns. På senare år har engagemanget handlat om elefanter. Per och Margareta har åkt långt ut i vildmarken i norra Kenya för att följa ett projekt som skyddar elefanthjordarna i området. Djuren hotas bland annat av tjuvskyttar.

– De har en forskningsstation som katalogiserat varenda elefant, de känner dem ner på individnivå. Elefanterna följs även med sändare via GPS. En del av deras arbete går ut på att förhindra byarnas odlingar från att trampas ner av elefanter. De sätter linor mellan hängande bikupor. När elefanterna kommer för nära gungar bikuporna till och bina kommer ut. Då går elefanterna därifrån. Bättre och renare än annat som prövats, och byborna får honung på köpet, säger Ödman.

Och elefanter är precis lika kloka som man tror. De har till och med lärt sig känna igen elefantprojektets olika fordon, berättar Per.

– Vi hade en elefantunge framme vid bilen vi satt i. En bit bort intill stod mamman, tillsammans med matriarken (flockens äldsta hona. Reds. anm.) så nära att jag kunde fotografera tänderna. Vid ett tillfälle kom ett civilt fordon med militärer som matriarken inte kände igen, och hon markerade genast att de inte hade där att göra. Det är fantastiska upplevelser att till fots komma så nära som tio meter från en elefantflock. Men man gör inga plötsliga rörelser och man lyssnar på dem som känner djuren – det är inte ofarligt.

Och även om det varit relativ okänt här på hemmaplan så har familjen Ödman satt sina spår i den röda afrikanska jorden. I dag växer tusentals träd på savannerna, plantor som satts i jorden på grund av en idé Per fick när fastighetsjätten Aranäs skulle bygga kvarteret Polstjärnan på Hammerö. Inför bygget var bolaget tvungna att ta ner tallar och annan växtlighet runt berget.

– Men jag skulle ta första spadtaget och kunde inte låta bli att se att de tagit ner tallskog för att få plats med bygget. Jag frågade om de inte kunde plantera nya träd i stället, som en slags kompensation, men att göra det i Afrika, där bristen på träd och grönska är som störst. Aranäs nappade direkt, och lovade plantera ett träd per lägenhet de byggde och det där spred sig. Snart hängde andra byggbolag på, både Trollängen, Tornstaden och JM planterade träd i Afrika när de byggde i Kungsbacka. Jag tror dock inte att jag var först med tanken på kompensation för förlorade träd, säger Per Ödman.

Kungsbackas trädplantor finns i nationalparken Masai Mara i Kenya, inte långt från gränsen till Tanzania och Serengeti-reservatet. Ett företag, Trädspecialisterna, planterade 365 träd runt en skola i området, trädplanteringar som ska binda jorden och ge grönska och skugga i den afrikanska bushen. På sikt ska plantorna bidra till en bättre ekologisk balans i området, som ofta utsätts för torrperioder.

Fortfarande jobbar den stiftelse som driver projektet i Afrika vidare. Inför den här intervjun uppskattar Ödman att det handlar om hundratusentals träd och plantor som fortsätter växa.

– Det ger jobb lokalt, när befolkningen arbetar med att samla in frön, till att bli nya plantor som sätts ut i området, i stället för att hugga ner träd i reservaten, säger Ödman.

Fick den här utmaningen någon efterföljare, fortsätter traditionen med en planta per lägenhet?

– Jag tycker det var roligt att det fick sådan spridning, men vet faktiskt inte hur det sett ut efter att jag lämnade kommunstyrelsen. Jag tror inte att någon politiker uppmärksammar detta idag. Men jag hör ibland att företag, bland annat Tornstaden, talar om sina trädplanteringar i Afrika när de gör reklam för nya bostäder i till exempel Björkris. Så byggandet i Kungsbacka har skapat en bättre miljö för många.

Mats H Ljungqvist

0300-519 83

mats.h.ljungqvist@kungsbackaposten.se