Michelles man mördades för tre år sedan – snart kan mördaren gå fri

Familjemiddagen dukades av. Då högg den 42-årige mannen ihjäl sin barndomsvän, Marcus Simonsson – mitt framför ögonen på hans hustru, Michelle Simonsson. – Jag ser det framför mig ofta. Det känns fortfarande som att jag är med i en dålig deckare, säger Michelle till Kungsbacka-Posten. Det har nu gått exakt tre år sedan den bestialiska händelsen i Forsbäck – och snart kan mördaren gå fri.

Familjerna gjorde allt tillsammans. Åkte på semestrar, gick på promenader, åt middagar, fruarna tränade tillsammans och de körde varandras barn till och från skolan.

Den 5 december 2015 ändrades allt.

Men vi får backa några månader det året. Den 42-årige mannen hade mått dåligt under en längre tid. Han var först ekonomichef på ett företag för att sedan bli egenföretagare. 42-åringen mådde dock allt sämre psykiskt. Han hade förföljelsemani och trodde att ekobrottsmyndigheten var ute efter honom. Mannen blev allt mer tillbakadragen och skygg. Semestern tillbringades mest hemma, han var rädd för att gå ut.

Till slut fick hustrun honom till den psykiatriska kliniken på Varbergs sjukhus. Hon ville att han skulle vara kvar där, men mannen släpptes hem. Läkarna ansåg honom frisk.

Det var han inte. 42-åringen tyckte fortsatt att han var förföljd och såg ovänner och faror i det mesta. Marcus Simonsson var barndomsvän med 42-åringen. De växte upp nära varandra i Fjärås och följdes åt genom livet. På gymnasiet skiljdes de dock åt på var sitt program. 42-åringen spelade också mycket fotboll vilket inte Marcus Simonsson gjorde.

Vänskapen tog dock ny fart när de bosatte sig nära varandra i Forsbäck, strax innan Onsala. De bodde på var sin sida Onsalavägen, fågelvägen bara sisådär 200 meter från varandra.

Marcus Simonsson tog sig an barndomskompisen och försökte få honom att må bättre. Det blev många och långa promenader där de diskuterade livet och annat.

Den 5 december 2015 bestämdes att familjerna skulle äta middag tillsammans hemma hos Simonssons. Det bjöds på revbensspjäll. Stämningen var god, som vanligt, även om 42-åringen var ganska tystlåten, mer än vanligt. De båda familjernas fyra barn hade gått upp på övervåningen för att leka. Familjen Simonssons barn var då fem respektive nio år.

Maten dukades av när 42-åringen plötsligt tar tag i den stora kniven som revbensspjällen delades med. Med full kraft tryckte han den i Marcus Simonsson.

– Jag visste att det var kört direkt, med en gång. Det kom blod ur munnen. Senare fick jag reda på att stora kroppspulsådern var av. Jag gav inte upp hoppet, vi gjorde hjärt- och lungräddning, jag och 42-åringens fru. Jag vände på Marcus och påbörjade och hans fru tog över när jag ringde ambulans, säger Michelle Simonsson.

Leken på övervåningen upphörde direkt. De fyra barnen försökte gömma sig för att sätta sig i säkerhet.

– NN (42-åringens namn) skrek högt när han stack kniven i Marcus. Barnen blev jätterädda, de hörde att någonting hände. Det är skillnad på vanliga skrik och de här skriken. Barnen gömde sig i vårt sovum, bakom vår säng. Där satt de tills jag var inne och hämtade grannen som tog hand om barnen så att de sattes i säkerhet. Vi visste ju inte vart 42-åringen tog vägen efter det att han stack Marcus och försvann ut ur vårt hus.

Mannen sprang till fots till sitt hem på andra sidan Onsalavägen. Där hämtade han en yxa och begav sig till paret som bor mitt emot. 42-åringen trodde att de avlyssnade honom och hade en slags sambandscentral i hemmet. Kvinnan i huset kollade på tv när 42-åringen tog sig in genom altandörren. Han anföll henne och högg henne med yxan. När mannen i huset kom för att se vad som hänt, mötte han samma öde.

– Vi trodde att han var utbränd. Vi visste inte att han hade en riktad psykos mot Marcus. Då hade vi naturligtvis inte bjudit hem honom. Det här är ett par som vi ätit middag med två gånger i veckan. Vi har firat nyår, påsk, åkt på vinprovningar och gjort allt möjligt. Vi umgicks på daglig basis, säger Michelle Simonsson.

42-åringen greps lugnt och stilla i sitt hem. Rättegångarna i tingsrätten och hovrätten var uppslitande för Michelle och hennes familj. Mannen som dödade hennes make dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård. Nu har han, tre år efter händelsen, fått rätt till obevakade permissioner.

– Jag tycker det är helt… Jag kan inte ens… Det är inte klokt. När han satt i Växjö hade han rätt till två dagar i veckan. Det fick vi inte reda på, de gjorde fel.

Vad är det värsta med att han har permission?

– Det är att jag är rädd för honom. Hans före detta fru, som är läkare, kunde inte avgöra att han är sjuk. Hur ska då vårdpersonal och läkare, som inte träffar honom så ofta kunna avgöra om han är frisk eller inte? Han har ju dolt sin paranoia innan. Vad är det som säger att han är frisk nu och att han får en adekvat vård? Vi har samma vård för alla och det är vi unika med i Sverige.

Vad tycker du borde ha hänt?

– Jag anser att han borde ha dömts till fängelse. Jag kan inte se vad det är för skillnad på honom och Anna Lindhs mördare exempelvis. Tre år är otroligt kort tid. Jag har under den här tiden fått gå igenom rättegångar. Var tredje månad har jag fått överklaga hans ansökningar om permission. Hela mitt liv har gått ut på att mota honom vid grinden. Jag har inte fått tid att sörja eller känna mig trygg. Barnen är dessutom otrygga.

Hur då?

– De är rädda att det ska hända mig någonting. Och överlag för att det ska hända något, de har fått ett katastroftänk. Bara en så enkel sak att de inte vill att jag tände levande ljus eftersom de tror att det ska börja brinna. Min minsta har legat fullt påklädd ifall det skulle börja brinna eller om det skulle komma in någon, så att hon skulle komma ut snabbt. Det är häpnadsväckande att man inte tar hänsyn till oss brottsoffer utan bara till honom, säger Michelle Simonsson.

42-åringen vårdas nu i Varberg där han får permissioner från sjukhuset. Michelle Simonsson tycker det är obehagligt att han är så nära.

– Jag litar inte på vården. NN (42-åringen) är smart, han är välutbildad och kan föra sig. Det är klart att det är till hans fördel. Jag tror inte att han är frisk. Han har inte visat något tecken på ånger.

Michelle har gått in som delägare i Marcus IT-företag. Hon fick sätta sig i skolbänken och plugga eftersom det är en bransch som hon aldrig varit i tidigare. Förut arbetade hon på kulturhuset i Västra Frölunda.

– Det har varit en skyddad verkstad för mig, att vara en så kallad ”sleeping partner”. Jag har kunnat gå in i verksamheten när jag känt mig redo. Barnen är tolv respektive nio år och de går bra i skolan, säger Michelle Simonsson.

Hon och barnen bor kvar i huset där allt hände.

– Efter att allt detta var klart med rättegångar och liknande, och de hade städat och gjort i ordning huset, så gick min mamma in för att se hur det såg ut. När jag kom in var det inte skrämmande på något vis, det vilade tvärtom ett lugn. Det kanske låter konstigt, men jag var med när det hände, jag vet precis hur det gick till. Om han hade blivit mördad på en promenad eller liknande, hade det funnits frågor. Nu finns det inga oklarheter kring händelseförloppet. Marcus har varit med och snickrat huset, hela övervåningen bland annat. Det finns en själ i huset.

Säger Michelle Simonsson och fortsätter:

– Jag har väl velat flytta emellanåt, speciellt nu när han är så nära. Samtidigt ska ju inte jag behöva flytta på mig, vi har inte gjort något fel.

Nu vankas det jul igen. Marcus Simonsson begravdes dagen innan julafton den 23 december 2015.

– Den julen var inte rolig. Jag kommer inte ihåg någonting av den. Jag kommer faktiskt inte ihåg mycket ett halvår efter att det här har hänt. Julen har ju inte varit något vi firat efter att det har hänt. Det är svårt att få den glada stämningen, men det kanske kommer, säger Michelle Simonsson.

Tidigare firade de alltid julen med släkt och vänner i hemmet i Forsbäck. Ett försök gjordes efter mordet, men det blev aldrig bra.

– I år blir det en annorlunda jul. Vi ska vara hos min syster och hennes familj på förmiddagen och sedan fira med vänner. Jag har vänner som är ensamma till jul och vi ska fira ihop. Det blir lite annorlunda och kanske kan det bli en tradition.

Intervjun är över. Kaffet är slut. Michelle Simonsson lägger tillbaka en bomullstuss i munnen, ett minne från att hon tog bort en visdomstand någon timme tidigare.

– Det bästa som kan hända nu är att 42-åringen inte kan komma nära mig. Att jag visste att han är långt bort från mig och mina barn.

Tobias Sandblom

0300-68 18 61

tobias.sandblom@kungsbackaposten.se

Ansökt om tre dagar

Tidigare har 42-åringen varit inlagd på rättspsyk i Växjö. Han hade till en början rätt till två dagars permission i veckan. Men detta togs sedan ner till en dag per vecka. Nu vårdas mannen på Varbergs sjukhus. 42-åringen har ansökt om rätt till tre dagars permission per vecka, för att besöka ett gym, men förvaltningsrätten sa nej. Dock öppnades en möjlighet till det framöver.

Samtidigt som mannen anser sig allt friskare, har han stämt sitt försäkringsbolag. Anledningen är att han vill ha rätt till sin sjukförsäkring, som försäkringsbolaget dragit in. I stämningsansökan skriver 42-åringen att han allt jämt är sjuk.