Kungsbacka-Posten
Onsdag, 17 januari 2018
Framför klippböckerna. Jan Hansson har sparat på det mesta han skrivit under åren som sportjournalist. Artiklarna kräver många pärmar. Foto: Tobias Sandblom
Framför klippböckerna. Jan Hansson har sparat på det mesta han skrivit under åren som sportjournalist. Artiklarna kräver många pärmar. Foto: Tobias Sandblom

”Fotbollen är ju fortfarande sorgebarnet”

Han har bevakat sex fotbolls-VM och tolv OS på plats och besökt 82 länder i tjänsten. Men trivs lika bra med den lokala idrotten. Kungsbacka-Posten tog ett snack med sportkrönikören Jan Hansson inför det stora idrottsåret 2018.

– Jag är dessvärre pessimistisk när det gäller herrfotbollen i kommunen, säger han.

Det är en av de få soliga dagarna i december när vi träffas vid Jan Hanssons villa i Åsa. Den ovanliga solen är på väg ner bakom Vendelsö. Endast 97 meter skiljer Hanssons bostad från Kattegatt. Endast klippor finns där emellan.

Jan Hansson är Kungsbackabo, uppvuxen på Storgatan när invånarantalet var litet, men affärerna i centrum var många. Ganska tidigt bestämde han sig för att bli sportjournalist.

Han har ett brinnande hjärta för HK Aranäs. Han spelade en del handboll som ung och var under några år presschef i klubben.

– Jag tror de klarar sig kvar även i år. Det vore i så fall sjunde året de spelar elitserien. Jag tror i och för sig att det blir kval det här året också, men skillnaden mellan allsvenskan och elitserien är stor. Förra året klarade sig Aranäs lätt kvar med tre raka. De är lika bra i år.

Vad ska de göra för att det inte ska bli kval?

– Svårt. Så länge inte resurserna är större än idag så är det svårt. Det krävs inte särskilt mycket pengar i handboll. Men om intresset för sponsorer hade varit större så hade de kunnat behålla de stora talangerna. Aranäs har tolv man i andra elitserieklubbar. Det är tråkigt, men så har det varit länge.

Vad hade det betytt med en arenahall?

– Det är för jäkligt att det inte ens finns någon sådan på gång inom en rimlig tid. Alla andra kommuner av jämförbar storlek har hallar. Halmstad har en jättefin där man byggde idrottshall och simhall i ett. För handbollen hade det betytt väldigt mycket. Det är enda hallen med träbänkar i hela elitserien. Folk är vana vid en annan komfort. Det fanns ju inte sådana krav när Aranäshallen byggdes på 1970-talet.

Hur ser du på bandyn?

– De är på väg upp och det är väldigt roligt. Fantastiskt att de kan göra det så bra. Det är ju utan de resurser som finns på andra håll. Och Frillesås har vävt ihop det väldigt bra med en blandning av egna spelare och förvärv utifrån.

En bandyhall och arenahall i ett?

– Ja, det vore bra att göra det rejält. Men intresset för idrott tycks vara mycket svalt hos politikerna i Kungsbacka. Det tycks bara vara segling och annat som gäller. Både Aranäs och Frillesås har visat att de tillhör eliten respektive toppen av allsvenskan och har så gjort över tid.

Och hockeyn?

– Hanhals är i ett litet mellanläge. De har också ambitioner att gå upp i allsvenskan. Det hade inneburit ett utökat samarbete med Frölunda. Det lär ge stora möjligheter åt båda håll. Båda klubbarna vill ha det. Det skulle sätta fart på intresset rejält.

Snart väntar en fotbollssäsong, även om man knappt kan tro det nu, hur ser du på det?

– Fotbollen är ju fortfarande sorgebarnet. Det är trist att det inte blir någon sammanslagning av herrfotbollen. Damerna har ju visat att det gått bra, men det är lättare i damfotboll eftersom rötterna kanske inte sitter lika djupt rotade. Sedan vet jag inte vad en liknande satsning hos herrarna hade gett, men det hade varit intressant. Förutsättningarna finns ju. Men det finns inga starka ledare som kan dra detta åt rätt håll, jag är inte pessimistisk.

Varberg och Falkenberg kan?

– Ja. Båda har ju elitlag och förutsättningarna är ju inte bättre där. I Kungsbacka har vi 80 000 invånare. Vi borde kunna hålla ett lag högre än nivå fem, som det är nu.

Du drog ju i tåtarna i Åsa IF förr med kval till ettan som bäst. Vad gjorde ni som var rätt?

– Det var ju flera klubbar som var bra framme. KBI var nära att gå upp i näst högsta. Det var en rätt rejäl satsning. I Åsas fall hade vi principen ungefär hälften egna och hälften utifrån. KBI och även Fjärås var också bra framme. Men sedan blev någon märklig tillbakagång. Ju större kommunen blev desto svårare har det varit att nå framgång.

Finns det även andra problem nu?

– Ja. Många talanger försvinner alldeles för tidigt in till Göteborg. Klubbarna där rycker i dem när de bara är 15-16 år. Det är bättre att spela A-lagsfotboll så tidigt som möjligt. Där får de hårdheten och utvecklas bäst. Det är att föredra framför att spela i något pojklag där det går alldeles för lätt.

Vad säger du om KDFF?

– Där visar man att man vill någonstans. Och det har varit med på övre halvan av Elitettan. De har ett tydligt mål att nå allsvenskan. Men tyvärr har inte damfotbollen det riktiga engagemanget. Och även där handlar det om en gammal fotbollsarena. Tingbergsvallen har inte ens elljus vilket är sorgligt. Den har sett ungefär likadant ut sen jag spelade där. Skillnaden nu är att det finns en läktare som sällan är fylld.

Du började med att bevaka fotbolls-VM på plats 1974. Hur går det för Sverige i Ryssland i sommarens VM?

– Ser man på alla andra länder så ska vi vara i stort sett chanslösa. Men Janne Andersson har gjort det som man vill att en tränare ska göra, han har skapat ett bra lag. Att de skulle ta sig till VM trodde väl ingen? De har slagit ut världsnationer som Frankrike, Holland och Italien. Jag tror vi kan knipa andraplatsen bakom Tyskland. Faktum är att jag tror inte de är borta mot något lag.

OS i Sydkorea, hur ser du på det?

– Det mest obehagliga är att det ligger så nära Nordkorea. Sportsligt tror jag mycket på Charlotte Kalla. Jag tror på elva medaljer totalt för Sverige.

Hur har sportjournalistiken utvecklats?

– Det var oerhört mycket alkohol förut, det är i stort sett borta nu. Jag höll mig ifrån det väldigt länge och smakade inte alls när jag arbetade. Sedan har jag alltid försökt hållit mig städad i samband med jobb. Men det finns många tragiska levnadsöden. Jag minns några som dekade ner sig fullständigt, de tog sällan ett nyktert andetag.

Kan du ge ett exempel?

– Min första resa gick till Innsbruck 1974. Reseledaren var halvfull redan på planet ner. När vi landade fick vi bära in honom på hotellet. Sedan låg han där inne och krökade hela veckan. Någon annan fick ta hand om rollen som reseledare. Det var ett uppvaknande för mig. Andra bara ryckte på axlarna, ”det är sån han är”. Det går att skratta åt det, men många for som sagt väldigt illa.

Tobias Sandblom

0300-68 18 61

tobias.sandblom@kungsbackaposten.se

FAKTA

Jan Hansson.

Ålder: 67.

Yrke: Pensionerad sportkrönikör som frilansar emellanåt.

Bor: Åsa.

Uppvuxen: Kungsbacka.

Familj: Barnen Mia och Anders samt fyra barnbarn.

Intressen: Fotboll, idrott och samhällsdebatten.

Relaterade artiklar
Fler artiklar