Kungsbacka-Posten
Söndag, 24 september 2017
Emma Snelder brinner för volleyboll och för att integrera ensamkommande flyktingbarn med hjälp av sporten. – Jag lägger väldigt mycket tid, men jag får energi av alla jag möter. Jag har blivit ännu mer tacksam över vad jag har och mer ödmjuk i mötet med människor. Man vet aldrig vad en person bär på och det är lätt att döma istället för att försöka förstå, säger hon.
Emma Snelder brinner för volleyboll och för att integrera ensamkommande flyktingbarn med hjälp av sporten. – Jag lägger väldigt mycket tid, men jag får energi av alla jag möter. Jag har blivit ännu mer tacksam över vad jag har och mer ödmjuk i mötet med människor. Man vet aldrig vad en person bär på och det är lätt att döma istället för att försöka förstå, säger hon.

Emma till final i Årets Eldsjäl

Sedan två år tillbaka har VK Westan öppnat sina dörrar för ensamkommande flyktingbarn. Mycket tack vare klubbens eldsjäl Emma Snelder, som nu har utsetts till en av fyra finalister i Årets Eldsjäl 2017.

Hur gick tankarna när du blev nominerad?

– Det kändes jätteroligt, det är fantastisk med positiv uppmärksamhet kring idrott och integration. Men det är också viktigt att komma ihåg att vi är många i Westan som gör det här tillsammans. Jag är en människa som drar igång saker, men jag hade aldrig kunnat göra det själv.

Ni har tagit emot ensamkommande flyktingbarn i Westan i två år nu, hur började det?

– Det började i samband med den första stora flyktingvågen 2015. Som ny i ett land behöver man hitta en plattform och då är idrotten så bra, man behöver inte kunna språket utan kan komma till en träning och bara vara. Idrotten är fantastisk och vi har ett fantastiskt föreningsliv i Sverige, så jag tänkte att det är en självklar ingång i samhället. Vi har fått med oss fler och fler och det senaste året har vi fått med en hel del tjejer också, det är jätteroligt. Sedan har vi försökt få med familjerna också, men det har vi inte lyckats med riktigt än.

Hur fungerar en träning när man inte förstår varandra?

– Jag visar jättemycket, pekar och säger orden så de lär sig och jag pratar i ett mycket lugnare tempo än vanligt. Jag måste vara väldigt konkret och jag har lärt mig mycket om hur jag själv kommunicerar. Man spelar volleyboll i Afghanistan, men utomhus utan en massa regler. Så de kommer med en spelglädje som jag försöker ta med mig, här fastnar vi lätt i reglerna ibland.

Läs mer: Westan ordnar volleyboll för ensamkommande

Hur har de här två åren varit?

– Det har varit en otrolig resa. I början kom alla ungdomar fyllda av hopp. Men idag är många uppgivna, rädda, oroliga och längtar hem. Många flyttar runt mycket och många har blivit avvisade. Deras drömmar försvinner mer och mer och avslagen är jättesvåra. Och då kommer känslan hos dem att varför ska jag göra det här, om jag ändå inte får stanna. Men då försöker jag säga att man mår bra av idrotten och får man bara komma till träningen och skratta en gång och glömma allt för en stund så är det värt det.

Vad driver dig?

– När vi ser tillbaka kommer den här flyktingvågen finnas med i historieböckerna och jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte försökt göra något. Vi måste få in de här människorna i samhället och leva tillsammans och jag måste sträcka ut handen, det kan man inte som ny i ett land. Min familj har öppnat upp vårt hem för tre ensamkommande killar och hemma är det tusen situationer med kulturkrockar. Viljan att anpassa sig är stor, men vi måste hjälpa till. Ska man lära sig att förstå systemet måste någon förklara, det är först då det blir integration.

Hur hanterar du den känslomässiga biten?

– Det gick inte så bra i början, hemmet är ju ingen frizon längre så jag kan aldrig släppa det. Jag har gråtit mycket, men jag har nog aldrig skrattat så mycket heller och känt mig så rik på kärlek. Jag har fått lära mig, blivit mycket tydligare, ställer mer krav och blivit mer saklig i en krissituation.

Vad hoppas du att den här nomineringen ska leda till?

– Jag hoppas att den ska ge uppmuntran till volleyboll-Sverige. Det är inte så många killar som spelar här, så att flyktingungdomar har kommit in har blivit ett lyft för hela sporten. Och jag hoppas att folk ska se att det inte behöver vara så svårt att göra något, man måste våga testa och det gör ingenting om det blir fel. Det är viktigt att det här arbetet fortsätter, det handlar ju inte bara om ensamkommande utan om alla nyanlända.

Malin Heidenfors

0300-519 72

malin.heidenfors@kungsbackaposten.se

Relaterade artiklar
Fler artiklar