Kungsbacka-Posten
Fredag, 23 februari 2018
Arkivfoto

Min tandläkare är en rockstjärna

KRÖNIKA

Nu laddar valfrihetsprofeter och marknadsliberaler bössan, men jag tänker bara outa det här: Jag är trött på valfrihet. Den absolut största nära-döden-upplevelsen i mitt liv är att välja elbolag vartannat år. Skicka ström bara. Jag skiter i om det är Fortum, Eon eller Nuttraby Kraft, det handlar ju bara om elektricitet.

Valfrihet är överskattat. MEN, det finns undantag. Och för att förklara måste jag beskriva en händelsekedja som på senare år uppstått ett flertal gånger. Jag biter sönder en tand, jag ringer tandläkaren och jag får en tid.

På plats går det till så här: Jag skickas in i patientrummet, en, ibland två tandpersonal gör sin grej, de preppar, förbereder, får mig att bita i röntgenplåtar stora som handflator INNE I MUNNEN, jag vinklas upp, ner, ställs in, justeras, det förbereds verktyg av olika slag, det handlar om millimetrar när de placeras ut exakt rätt på stålblanka brickor, inget, säger INGET sker av en slump.

Efter detta blir det tyst. Förväntan. Steg av tossor, kanske blå, hörs i korridoren, belagd med linoleum-matta av design och färg som andas bistert 90-tal.

Sen sveper han in, mannen alla väntar på. The Man. Han är en rockstjärna, men han jobbar som tandläkare. Ni vet, bandet är bra, det svänger tungt, men det alla egentligen väntar på, längtar, ja rent av trånar efter är gitarrsolot. Min tandläkare är Eddie van Halen, Randy Rhoads och Ritchie Blackmore.

Hans närvaro fyller rummet. Ljudlöst. Hans blick är stenhård, han har ett fokus som kan smälta Bolidenstål. Ord är dyra. Inget snack i onödan. Han VET att han jobbar mot evigheten. Det jobb han gör idag ska kratsas ur askan och läggas i en urna där nånstans i framtiden. Han kan inte stava till halvmesyr. Kompromiss är ett ord som inte finns i hans vokabulär.

Så händer det. Det handlar om tusendelar av millimetrar och bråkdelar av sekunder när den nya, konstgjorda, tanden, i rymdklassat high tech kompositmaterial, specialdesigncustom-tillverkad för just mig, placeras på plats. Sen sker allt mycket fort. Verktygen, de som lagts upp på den stålblanka brickan, används nu i rasande takt. Det är ett crescendo, en klimax, sen uppfattar jag ljudet av blå plasttossor som snabbt lämnar rummet.

Det är över. Kvar blir bara vi andra, jag och personalen, vi, bandet, som spelar de sista avslutande stroferna innan låten är slut.

Ni hajjar att min tandläkare är ett PROFFS. Ni inser hur mycket sämre mitt liv skulle vara utan honom? Om jag inte fick ringa honom varje gång jag bitit sönder en av de där usla, dåliga 70-talslagningarna från den tid då Sverige var ungefär som Sovjetunionen, där skäggiga kommunist-tandläkare borrade amalgam i varenda tand som Gud skapat också på mycket små barn? (Nu tycker ni kanske jag är orättvis? Då säger jag: Ni var inte patienter på folktandvården i östra Mölndal under tidigt 70-tal. Borrarna var REMDRIVNA! Okej? Nog snackat?)

Min tandläkare jobbar på en privatklinik. Jag har valt honom. Det är det ENDA val jag gör. Annars är jag rätt trött på marknadsliberalism.

Mats H Ljungqvist

Relaterade artiklar
Fler artiklar