Kungsbacka-Posten
Fredag, 17 november 2017
Arkivfoto
Arkivfoto

Det är som att bo i en bubbla

krönika

Vi stod på en loppmarknad i Kivik, som ville ha 500 spänn för en sketen gammal äpplelåda från musteriet. Jag skulle precis börja ladda mitt huvudnummer, det om hipster-priser, lättlurade stadsbor och bondfångeri, när kärestan, utan att blinka, halade upp pengarna.

Hon var nöjd som en speleman över äpplelådan från Kiviks Musteri. Och det är ju så där det är med priser. Pris är bara en uppfattning, det är något vi är överens om just då.

Just nu är vi överens om att hus och bostadsrätter i Kungsbacka är värda ungefär hur mycket som helst. Vi är också överens om att de kommer att bli värda mer. Hela tiden. För en månad sedan kom en nyhet om att det finns pantbrev på 62 miljarder med hus och fastigheter i Kungsbacka som säkerhet. Husbil? Låna på huset. Drömresan? Ring banken. Ny båt? Ja, ni fattar. Bankerna, en bransch med risk som affärsidé men som inte kan gå omkull, öser på. Låna pengar är billigt, och drömmar får kosta, eller hur? Säger nån ”bostadsbubbla” så hörs det inte över klirrandet av cashen från de billiga huslånen. YOLO, ni vet.

Vi köpte hus våren -93, när dånet från den spruckna 80-talsbubblan fortfarande hördes. Jag visste ingenting om att bo i hus. Ränta var ännu mer okänt, ingen hade sån i Östra Mölndal där jag växte upp. Huset kostade så mycket pengar att vi fick blodsmak i munnen och jag jagar fortfarande röda prislappar på precis allting. Det går liksom aldrig ur.

Med åren har jag förstått att huset liksom bara stått där och tickat på. Värde. Det är den enda grej jag NÅGONSIN köpt som bara blivit mer värt. MYCKET mer. Jag har inte behövt göra ett endaste dugg mer än att bo, klippa gräset och rensa stuprännorna i december varje år. Nu, när jag är medelålders, med utflugna barn, ni fattar inte hur många mäklare som är mina allra bästa vänner. Jag är HÖGVILT. De ger mig ingen ro (får jag lämna mitt kort? jag menar, nån gång tänker du väl sälja? eller?)

Killarna med backslick, ni vet, finansvalparna, brukar skoja bort alla varningar och säga ”Jaja, analytikerna har förutsett elva av de två senaste bostadsbubblorna”. Så skrattar man som fan, skålar i bubbel, kallar varandra ”broder”, vaskar ett par helor vodka och funderar på vad fattigt folk sysslar med på dagarna.

Men just nu står varningarna för bostadsbubblan som spön i backen. Då brukar jag tänka på att värde alltid bara är något vi är överens om. Håll i er nu, en tusenlapp är bara en bit papper. Vi har alla kommit överens om att den är värd tusen enkronor. I en annan verklighet, som kanske inte är så långt bort, är den värdelös jämfört med en säck potatis, eller en kyckling. När vi sitter där i atomaskan och fryser, efter att ”The Donald” låtit missilerna regna över ”Little Rocket Man”, då är vi nog rörande överens om att den bara är en bit papper igen.

Äpplelådan står för övrigt numera i trädgården, utan äpplen. Inte fan var den värd 500 spänn.

Mats H Ljungqvist

Relaterade artiklar
Fler artiklar