Kungsbacka-Posten
Fredag, 17 november 2017

Tillsammans kan vi mycket

Här om veckan försvann ett barn i mitt område. En treåring i ett av grannhusen var plötsligt försvunnen.

En mycket kort tid efter att det upptäcktes att barnet var borta var räddningspådraget i full gång. Och med ”mycket kort tid” menar jag verkligen mycket kort tid.

En knapp halvtimma efter att försvinnandet anmälts cirkulerade Polisens helikopter över radhusområdet och flera polismän sökte i området till fots.

Men nästan mer anmärkningsvärt är att folk gått man ur huse i hela grannskapet. Överallt gick oroliga grannar runt och sökte. Barn som vuxna släppte allt och gav sig ut för att leta. Utan omsvep. Bara sådär.

Det kan möjligtvis spela in att en majoritet av de boende i mitt område är barnfamiljer. Ett barns försvinnande blir därmed förstås extra angeläget när kollektivet får den där ångestfyllda klumpen i magen och omedelbart börjar måla upp skräckscenarion om kidnappningar och fula gubbar. Men jag väljer ändå att bortse från att det faktum att de flesta som sprang runt i området, kritvita av skräck i ansiktet, och letade efter det försvunna barnet själva var småbarnsföräldrar.

I stället vill jag återigen lyfta det här med medmänsklighet.

På samma sätt som vi öppnade våra hjärtan och hem för de drabbade av terrorkatastrofen i Stockholm, så visar vi också att ingenting annat i världen är viktigare än att hitta ett försvunnet barn i ett radhusområde. Och det är så fint. En sådan värme. Man ser det så sällan nu för tiden.

Bara det faktum att den första tanken som slog mig när jag fick höra om försvinnandet var ”bortrövad av pedofil”, säger en hel del om vårt samhälle idag. Att ”gått vilse i skogen” inte längre är den första och mest logiska tanken är skrämmande.

För många tidningsartiklar och TV-inslag om allt fruktansvärt som små barn kan råka ut för har helt suddat ut all logik och sunt förnuft. Ett försvunnet barn måste automatiskt vara kidnappat, våldtaget och skändat. Kanske även mördat. Därför måste vi alla agera snabbt och intensivt.

Och det är inte bara i min hjärna som de här hemskheterna utspelas. Hundra procent av de övriga sökarna jag mötte hade tänkt samma sak. Och nu kanske jag gör en höna av en fjäder här, men skickar Polisen verkligen upp en helikopter på rekordsnabb tid om deras första misstanke är att det försvunna barnet ”gått ut lekplatsen i grannområdet”?

Vi må leva i en värld där barn rövas bort och mördas, men på grund av detta (eller vågar man ens säga ”tack vare”?) har vi förmågan att agera snabbare och på större allvar än jag trodde var möjligt.

Historien slutade lyckligt, barnet återfanns oskadd och var varken bortrövad eller våldsutsatt. Helikoptern kunde gå ner och polispatrullen återvända. Grannarna kunde lättade återvända till sina liv i trygg förvissning om att när läget väl blir skarpt så vet vi var vi har varandra.

Relaterade artiklar
Fler artiklar