Kungsbacka-Posten
Fredag, 17 november 2017
Victoria Olsson.
Victoria Olsson.

#uniteorshutup

Me too. De två små orden som skakat om en hel nation och vänt ut och in på varje sammanhang, arbetsplats, mediahus och relation. Kvinna efter kvinna har blottat sig och sällat sig till skaran av utsatta. Medieflödena har totalt svämmat över av kvinnor som någon gång upplevt sig sexuellt trakasserade av en man. Svart på vitt har de synliggjort en fruktansvärd skevhet i vårt fina samhälle. Många har redogjort för specifika händelser, andra har nöjt sig med att hashtagga sig in i kollektivet. Några av kvinnorna har råkat ut för kränkningar av kända män, och en efter en dras våra folkkära mediemän fram ur dunklet och visar sig vara lika stora svin som så många andra.

Kort efter #metoo klev männen fram. De steg rakryggade in i våra flöden och erkände sina synder likt en kollektiv bikt; #ihave, #ididit, #ivedoneit och så vidare. Varför männen behövde fler hashtags än det finns dickpics i cyberspace, låter jag vara okommenterat. Det värsta med männens erkännanden var dock att många verkade fiska efter sympati. De tyckte sig förtjäna heja-rop och tapperhetsmedaljer för att de vågade stå upp för sina svinerier. Männens försök till revansch bleknade dock snabbt ner till ett självömkligt misslyckande.

Sedan kom Inte alla män-männen; #ihave-mannens inflammerade appendix, som gastade ”men alla kvinnor som sexualtrakasserar då!” i vartenda kommentatorsfält. De ignorerades tack och lov snabbt till tystnad.

Därefter kom Elisabeth Höglund och påstod att männen visst får kladda lite sådär i all oskyldighet, och efter henne följde ett helt gäng kvinnor som började konspirera kring om alla #metoo-offer verkligen HAR råkat ut för trakasserier. Om det hela inte egentligen bara var ett spel för galleriet. Om inte #metoo-fenomenet bara var en feministisk kampanj, ett försök att sätta könsmaktsordningen i gungning.

Och där någonstans blev jag förbannad på riktigt. Resten av denna krönika är därmed riktad till er:

Att männen skulle träda in och försöka göra detta till sin grej är föga förvånande – vi kvinnor är vana att bli skjutna i ryggen av patriarkatet – men att det på allvar finns sådana som ni, som medvetet väljer att misstro era systrar, det är riktigt skrämmande. 2005 skrev Liza Marklund och Lotta Snickare ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” och dit vill jag skicka er omgående utan retur.

För är det något vi kvinnor måste göra så är det att stå upp för varandra. Har ni aldrig blivit sexuellt trakasserade, fått en hand på rumpan eller en dickpic i mailboxen – grattis till er. Men de senaste veckornas medieflöden talar sitt tydliga språk och världen behöver inte mer splittring. Vi behöver stå tillsammans. Vi har inte råd att baktala varandra. Snälla, håll era systrar om ryggen. Tillsammans är vi starka och alla de där flosklerna. Och om ni absolut inte kan stötta oss, så snälla, håll bara käft. För vår skull.

Relaterade artiklar
Fler artiklar