Kungsbacka-Posten
Fredag, 23 februari 2018

”Posten skulle fram i alla väder”

När Irene Alexandersson började på posten fanns det 365 hushåll i Åsa. Hon gick i pension för 30 år sedan, men lämnade aldrig posthuset.

– Jag kan fortfarande sakna mötet med kunderna, säger Irene, 94 år.

Att höra Irene Alexandersson prata om orten Åsa är som att få en historielektion om badorten som vuxit så kopiöst. Ett antal gator har så klart tillkommit, men fortfarande kan hon de flesta vägnamnen och hon vet precis vad varje affär låg.

– Jag började på posten när den låg på tågstationen, 1949. Då arbetade vi tillsammans med järnvägspersonalen. Men så blev vi för trångbodda där och fick flytta in tillsammans med Lantmännen. Vi fick hålla till i deras tillbyggnad. På den tiden kom posten i säckar med tåget som vi sedan sorterade, säger Irene Alexandersson.

Granne med jobbet

Till en början hade de 365 hushåll att dela ut till med några få brevbärarlinjer. Men efter 15 år hos Lantmännen krävdes större lokaler.

– Det blev för litet eftersom många hämtade sin post i postbox och då krävdes större utrymme för dessa. När Postverket beslöt att söka nya lokaler kom jag och min man Karl överens om att bygga ett nytt hus. Med lokaler även för Postverket. Postverket hyrde därmed hos oss och jag fick nära till jobbet.

I och med att Irene och hennes man Karl bodde vägg i vägg med postlokalen, hade hon full uppsyn över vad som hände utanför.

– Vi hade öppet några timmar på förmiddagen, stängt mitt på dagen och öppet igen på eftermiddagen. Men om jag såg någon långväga som kom efter stängningsdags, så öppnade jag så klart så att han eller hon kunde utföra sina ärenden, säger Irene Alexandersson.

”En ära att dela ut post”

Dagens Postnord får ofta kritik, men åt det rycker Irene på axlarna och fyrar av ett av sina många leenden.

– Det låg en ära i att dela ut post och se till så att alla skulle få den. Posten skulle fram i alla väder, säger Irene Alexandersson.

Lantbrevbäringen skedde på 1970-talet med bil, i de mer centrala delarna av orten cyklade brevbärarna runt med brev och annat.

– Jag satt i kassan. Där fanns mycket att göra. Jämfört med idag var vi utlämningsställe för paket, vi sålde frimärken, folk betalade sina räkningar och lån, spelade dåtidens V65 och mycket annat. De som hade posten i boxar träffades ofta klockan nio för att prata lite. Det var väl runt tio personer som alltid snackade väder.

Irene Alexandersson började som postbiträde, men steg snabbt i rangordning. Hon var stationsmästare och till slut postmästare. Innan hon till slut gick i pension, 1988.

– Det var tråkigt, nästan sorgligt, att gå i pension. Jag hade svårt att förlika mig med det. Jag saknade alla möten med kunder och det kan jag fortfarande göra. Det var väldigt roligt att samtala med folk. Jag hade ju också fina och goa arbetskamrater så arbetet fungerade alldeles utmärkt.

I samband med pensioneringen hade hon som krav att få bo kvar i lägenheten. Där bor Irene fortfarande även om maken gått bort.

– Alldeles i början när jag slutat jobba satt jag och spejade efter folk som jag kunde bjuda in på kaffe, avslöjar hon.

Irene bor kvar i tvåvåningshuset. Bilen har hon i källaren och kör nästan dagligen upp för den branta nedfarten.

– Fast jag kör bara till de nödvändiga ställena, vårdcentralen och ner till Frillesås som längst. Ska jag längre så tar jag bussen, hållplatsen ligger ju alldeles bredvid. Jag gick faktiskt på gymnastiken ända fram till förra året och jag började där 1953. Men någon rollator behöver jag inte! slår hon fast, inte utan en viss stolthet.

Hur märkte man att Åsa växte så mycket?

– Omsättningen ökade ju väldigt och det blev fler linjer att bära post på. Från början hade vi två lantbrevbärare plus en som arbetade deltid. I slutet var vi 13 anställda. Nu gör ju allt fler sina postärenden och annat på datorn. Då mister man den sociala kontakten och det är ju tråkigt. Men allt har ju sin tid, säger Irene Alexandersson.

Ni hade hand om en hel del kontanter?

– Ja, det var det ju och det hade nog inte gått idag. Det har jag tänkt på många gånger. Visst hade vi en hel del säkerhet, men det är ju inte alls som det är nu. Transporterna såg helt annorlunda ut. Samtidigt finns ju inte kontanter i samma utsträckning nu de går ju knappt att få tag i. Det är ju kort som gäller.

Tobias Sandblom

0300-68 18 61

tobias.sandblom@kungsbackaposten.se

Relaterade artiklar
Fler artiklar