Kungsbacka-Posten
Onsdag, 17 januari 2018
Krönikan: Victoria Forsberg
Krönikan: Victoria Forsberg

KRÖNIKAN: Den inbillningssjuke

Hur länge har vi känt varandra nu? Enligt sökningen i mitt krönike-arkiv är vi inne på femte året. Och inte en gång under dessa fem år har jag avslöjat min stora Akilles-häl: jag är obotlig hypokondriker. Minsta muskelsmärta, halsrasp eller skallebank är för mig potentiellt livshotande sjukdomar. När andra får förkylning får jag alldeles säkert ebola. I min ungdom var hypokondrin något som tyvärr allt för ofta höll mig tillbaka från att utforska nya platser och äta spännande maträtter. Nu i vuxen ålder, och alldeles särskilt efter att jag blev förälder, har hypokondrin tagit ett ännu starkare grepp om mig. Nu har jag inte bara min egen hälsa att riskera, utan även min mans och mina barns. Och barnens hälsa är ett helt kapitel för sig, de bär ju på virus som inget immunförsvar i världen kan rå på. Först blir de sjuka själva och får 40 graders feber och kräks så mycket att man tror att alla inälvor ska komma upp. Och när barnen sedan frisknat till så pass att de börjar klättra på väggar och möbler så drabbas man själv av helvetet och man ber att få dö på fläcken. Min hypokondriradar slår i taket varenda morgon som jag lämnar barnen och möts av dödsdomen på tavlan i hallen: ”Nu går det vattkoppor, kräksjuka och löss!” Efter en sådan lämning ägnas resten av min dag åt att vänta på det där samtalet från förskolan om att sonen drabbats av kräksjuka löss med vattkoppor.

I och med denna hypokondri har resande varit något av en utmaning för mig. Inför varje resa har jag därför packat en halv resväska med mediciner och haft noggrann genomgång med familjen om vilka regler som gäller på resmålet, d.v.s. handtvätt, handsprit och matrestriktioner. Därför var det en enormt steg för mig att boka en resa till Thailand i en månad. Radarn slog i topp redan innan bokningsbekräftelsen landat i mailboxen. I närmare ett år höll jag sedan på att Googla ihjäl mig för att kunna förbereda mig på allt hemskt som skulle kunna drabba oss under vistelsen. Denguefeber. Malaria. Matförgiftning. Rota-virus. Maneter. Infektioner. Hepatit. Kolera.

Packningen av mediciner och första hjälpen-artiklar växte i takt med listan på potentiella semesterförstörare. Jag tog reda på vilka sjukhus som erbjöd bäst sjukvård på resmålet och uppgraderade hemförsäkringen med ett extra reseskydd. I sista stund fick maken hindra mig från att packa ner Klorin och latexhandskar i resväskan.

I skrivande stund har vi befunnit oss på thailändsk mark i drygt 72 timmar och sonen har redan hunnit matförgiftats två gånger och dottern fått gigantiska, böldliknande myggbett. Därför, mina vänner, återstår det att se om vi detta blir den sista krönikan jag kommer att författa. För om sjukdomarna fortsätter att drabba oss i samma takt även i fortsättningen som finns det stor risk för att jag inte tar mig härifrån levande. I övrigt: varmt, soligt och havet är ljuvligt. Om man inte får kallsup.

Victoria Forsberg

Relaterade artiklar
Fler artiklar