Kungsbacka-Posten
Måndag, 11 december 2017
KRÖNIKAN: Därför berättar jag nu
KRÖNIKAN: Därför berättar jag nu

Därför berättar jag nu – jag sjunger ut

KRÖNIKAN:

Det var hösten 2012. Jag hade fått en statistroll i en uppsättning på en av de större kulturinstitutionerna i landet. Vi var ett tjugotal statister och vi fann varandra omgående då vi snabbt nedgraderades till de minst viktiga i denna storsatsning. Vi skulle veta vår plats och agera därefter. Jag slet hårt men fick motta orimligt mycket kritik från regissören. Jag började snart deppa ihop på riktigt, tvivlade på mig själv och på min förmåga. Jag kände mig hopplöst fel. 

Då dök han upp – den stora stjärnan. Artisten. Han som var gammal i huset och rutinerad. Han hade fått upp ögonen för hur regissören behandlade mig. Till en början var han bara vänlig. Satt hos mig på rasterna, pratade och lyssnade. Förklarade att jag inte skulle ta åt mig, att regissören bara ville visa sin makt. Orden värmde, han var snäll. Men ju längre tiden gick fick jag en obehaglig känsla av att han brydde sig lite för mycket. Han var dessutom väldigt närgången och kramades gärna. Jag, som var lycklig gift, blev mycket obekväm av situationen. Jag började undvika honom.

Så var det dags för första repetitionen på stora scenen. Hela ensemblen och orkestern var samlade, alla fullt sminkade och klädda. Jag gjorde ett felsteg i min första entré, vilket ledde till att regissören stoppade musiken och lät mig veta att han inte var nöjd med min insats. Jag lämnade scenen med en brännande känsla av misslyckande. När det var dags för aktpaus kom Artisten fram till mig. I stället för att tala tröstande med mig, vilket jag förberett mig på, tog han tag om mig, tryckte sig mot mig och lät sina händer leta sig över min kropp. Han rörde vid mina bröst, min rumpa. Kysste min kind. Jag blev så överrumplad att jag inte kom mig för att göra någonting. Allt jag fick ur mig var att mitt teatersmink blev förstört. Artisten skrattade, smekte mig igen. Jag stapplade därifrån. 

Resten av tiden gjorde jag allt för att undvika honom, men det var omöjligt. Vi delade scenutrymme så ofta att våra vägar ofrånkomligt möttes. Han höll om mig vid varje tillfälle han kom över. Rörde vid mig på sätt jag inte tyckte om. En dag tog jag mod till mig och anförtrodde mig till mina statistkollegor. De skrattade, förklarade att ”han är sån”. En ny statist i varje produktion, och nu var jag den utvalda. 

Jag läste på om sexuella trakasserier. Försökte förstå om det jag utsatts för verkligen var trakasserier. Hade jag ens sagt nej? Hade jag varit inbjudande, lockande? Var felet egentligen mitt eget för att jag inte markerat direkt? När jag ser på händelsen i backspegeln blir jag så arg på mig själv. Arg på att jag höll tyst, att jag inte gick ut och berättade. Jag är också arg på att jag förminskade händelsen. Lät en okänd man ta på mig utan att jag gett mitt godkännande. Lät honom utnyttja min svaghet.

Det är därför jag berättar nu. Sjunger ut. Det här är min historia.

Victoria Forsberg

Relaterade artiklar
Fler artiklar